Äntligen lite medvind för ett Kina som plågas av ekonomisk osäkerhet.

Med fallande BNP, en kaotisk börs och ett folk som med hög hastighet flyttar pengar ut ur landet, verkar det långt ifrån säkert att reformerna ska lyckas.

I dessa tider med prövningar välkomnar Kina internationellt stöd, då de äntligen fick som de ville: Christine Lagarde godkände yuanen som en reservvaluta. Formellt kommer styrelsen tillkännage beslutet den 30 november.

Att Kina fick ansluta sig till Special Drawing Rights (SDR) är ett erkännande från det internationella samfundet. De andra valutorna i korgen är dollar, euro, yen, och pund, gräddan av världens valutor.

USA har vetorätt i Internationella valutafonden (IMF), därmed ses det som att Kina får ett erkännande för sina ekonomiska framsteg. Valutan ses som en symbol för ett förtroende för ekonomin.

Om man är internationellt erkänd så är ekonomin, den ekonomiska politiken och i förlängningen också ledarskapet erkänt.

En fråga om prestige

Förutom det att IMF ofta har fel i sina utvärderingar och prognoser av de finansiella marknaderna och ekonomierna så är det bara prestige Kina får ut av detta.

Den internationella finansmarknaden är ofta ganska långt borta från verkligheten och SDR är så långt bort från verkligheten som det bara är möjligt. De flesta marknadsaktörerna förstår det inte ens, eftersom det inte har någon större praktisk betydelse.

Det är en korg med valutor, men det är inte så att en SDR motsvarar 1,38 dollar (vilket det faktiska värdet är just nu).

Till skillnad från en dollarsedel i fickan, som du kan handla för, måste du först byta dina SDR:er till en valuta för att sedan kunna köpa något.

Som namnet beskriver (Special Drawing Rights, eller på svenska speciella dragningsrätter) så är de verkligen speciella, för ingen använder dem inte ens IMF:s medlemsländer använder dem särskilt ofta.

Om du har SDR kan du växla till dig valuta från någon av IMF:s medlemmar utan att det påverkar SDR:s redovisning.

Centralbanker världen över kommer inte plötsligt att börja investera i kinesiska tillgångar bara för att yuanen finns i valutakorgen.

SDR backas inte av något, och det behövs inte heller. I en krissituation skulle ett land kunna vända sig till IMF och växla till sig yuan för sina SDR.

IMF skulle då troligen utse Kina som bytespartner, yuan för SDR. Det här skapar inte någon efterfrågan på yuan, och påverkar inte växelkurserna eftersom det är transaktioner utanför marknaden, och IMF beräknar SDR/yuanens kurs genom viktning av korgen.

Vem vinner?

Faktum är att det här kanske rentav är en liten seger för IMF och USA.

Kina har varit upptaget med att ordna med en alternativ internationell finansiell infrastruktur med clearingcentraler för sin valuta i olika finanscentrum världen över.

I år lanserade Kina också sin ökända utvecklingsbank ”Asian Infrastructure and Development Bank”. En guldbörs i Shanghai och planer på alternativa betalningssystem, spetsar den här bilden ytterligare.

Genom att försöka få in Kina inom den befintliga ramen blir det lättare att kontrollera dem, även om det inte är möjligt att helt och hållet stoppa dem från att bygga en alternativ infrastruktur.

Först av allt måste Kina bli mer transparent och öppet i sin rapportering. Man måste avslöja hur man har fördelat sina valutareserver, vilket för närvarande är ett totalt mysterium. Kina kommer också att regelbundet behöva uppdatera sitt innehav av guld.

Dessutom kan IMF tvinga Kina att godta SDR:er för att byta dem mot andra valutor, vilket inte är en bra position att vara i.

IMF kommer inte heller att avsäga sig något av sin makt. Tilldelningen av rösträtterna är helt oberoende av SDR-korgen.