Shi Jing, eller ”Poesins bok” är bland den allra tidigaste nedskrivna kinesiska litteraturen. Det är en samling tretusenåriga texter och dikter från den tidiga Zhoudynastin. Den tros ha sammanställts av Konfucius själv, och anses som en av de ”fem klassikerna” inom konfucianismen.
Den första dikten beskriver äktenskapet mellan kung Wen, den förste Zhao-härskaren, och hans drottning Tai Si. Flöjter, trummor och klockor följer det kungliga parets giftermål, som anses varit välsignat av Shang Di, himlens kejsare.
Konfucius beundrade den tidiga Zhoudynastin (1046 f.Kr.-770 f.Kr.) för dess upprätta kultur, som uttrycks genom anständighet och ritual, ”li” på kinesiska. I det traditionella Kina, där familjen sågs som samhällets minsta enhet, berodde en kunglighets eller en kejserlig släkts välgång på giftermål. Enligt legenden var det den halvt gudomlige Fu Xi, en av Kinas tre första härskare, eller demiurger, som lade grunden för civilisationen genom skapandet av äktenskapsritualerna.
Guan Hanqing – den störste klassiske kinesiske dramatikern
Li – som handlar om anständighet, ritual och etikett – är en av de fem dygderna som Konfucius lärde ut. Detta ideal diskuteras ofta parallellt med kinesisk musikteori i konversationstexter som sammanställts av Konfucius lärjungar. Det som skiljer ut li från de andra dygderna är betoningen på det mänskliga beteendet, snarare än att kultivera mer abstrakta eller inneboende dygder.
Grunden för li, precis som grunden för söners vördnad för sina fäder, finns i vördnaden för himlen. Från och med Zhoudynastin, omkring 500 år före Konfucius, dyrkade kineserna Shang Di, en himmelsgud, vars namn betyder ungefär ”herren där ovan”, och som somliga kristna missionärer rätt och slätt översatt som ”Gud”.
”Att leda folket med ritualer och musik”
Kinesisk kvinnlig ensemble som spelar på traditionella instrument. (Public Domain)
Precis som västerländsk teater utvecklades ur de gamla grekiska festivalerna till gudarnas ära, så kommer de kinesiska etiketten och musiken från religiösa riter, vars syfte är att upprätthålla banden mellan människornas och gudarnas världar.
Musik spelade en central roll i det förkejserliga Kinas religiösa riter, men även i den folkliga kulturen. I dagens vardagliga kinesiska används li som en generell fras för att beteckna etikett och uppträdande, men enligt den klassiska betydelsen innefattar det hela den andliga världen, som musiken var en del av.
Under Zhoudynastin hade individuella system med riter och musik utvecklats, men de förblev sammanlänkade.
När Konfucius sammanställde ”Poesins bok” avsåg han att lära sina medmänniskor traditionerna och mentaliteten som hade funnits hos Zhoufolket och dess härskare, genom att föra vidare deras texter och sånger. Bland Zhou-aristokratin var mästerskap inom vad vi kallar scenkonster en viktig del av sällskapslivet. Barn till kungliga och adliga familjer studerade klassisk musik och dans från de var små.
Den härskande klassen borde styra folket med hjälp av li, menade Konfucius. På så vis skulle man inte behöva stränga lagar och övervakning. Musik, med dess outtalade känsla och djup, kunde användas för att naturligt inpränta och förstärka ritualerna bland folket.
Ordet ”liyue”, som betyder ”ritualer och musik”, är en vanligt förekommande term i konfucianismens kanon. Det reflekterar de roller som alla spelar i en balanserad och harmonisk kultur.
Konfucius ville väcka medkänslan
Tankar om dagens Kina
I ”Riternas bok” står det att om människor lockas av materiell rikedom och vinning, så kommer de att förlora sin medlidsamma natur och hysa tankar på girighet, grymhet, bedrägeri och liknande. Det var skälet till att antikens kungar kultiverade musik och ritualer för att styra hjärtat. ”Genom ritualer upprätthålls den mänskliga naturen, genom musik upprätthålls harmoni.”
Dessa ord är värda att tänka på i relation till dagens Kina, där kommunistpartiet styr med repression och uppmuntrar till materialism, samtidigt som man förföljer den traditionella religionen.
