I ett brev till den kinesiska centralregimen i början av maj uttryckte Kinas högsta militära ledare en gemensam önskan om att partiets ledare Hu Jintao ska behålla sin post som ordförande för den centrala militärkommissionen efter det att han avgår från sina poster som staten och partiets högsta ledare, enligt Hongkongbaserade Cheng Ming Magazines juninummer.
Om detta går igenom kommer Hu att följa föregångarna Deng Xiaopings och Jiang Zemins exempel. De behöll båda två makten över militären i två år efter att deras tioåriga period som ordförande för partiet var över.
Men Hu har fått kämpa längre och hårdare än sina föregångare för att få makt över militären, och han lyckades först under de sista året av sin tioåriga ämbetsperiod.
2002, vid kommunistpartiets 16:e nationella konferens, när Hu officiellt skulle ha givits full makt att styra landet, överraskade Zhang Wannan, som är en av Jiang Zemins allierade inom militären, och 22 andra generaler konferensen genom att komma med en särskild motion om att Jiang skulle behålla sin militära post.
Vid den tiden hade Hu för lite makt och inflytande för att kunna stå emot militärbossarna, så när Zhang Wannian skrek åt honom under konferensen och krävde att han svarade på motionen, sade Hu bara, med låg röst: ”Eftersom alla andra håller med har jag inga invändningar.”
Under de kommande två åren levde Hu, som var Kinas högste ledare, i skuggan av Jiang och hans fraktion. På näten kallades han skämtsamt för ”kejsarens son”. Hans namn nämndes alltid efter Jiangs i officiella nyheter, och han gick till och med alltid bakom Jiang vid alla offentliga tillställningar. I den hårda propagandavärld som det Kinesiska kommunistpartiet skapat var detta tydlig demonstration av att han hade lägre status.
Hus problematiska situation visade sig i hans första officiella dialog med dåvarande amerikanske vicepresidenten Dick Cheney 2002, precis innan Hu blev partiets generalsekreterare. Cheney berättar i sina nyligen publicerade memoarer om hur han bjöd in Hu till ett möte på tu man hand. Under mötet dök förre kinesiske utrikesministern Li Zhaoxing upp, satte sig mellan Cheney och Hu och vägrade gå fast han ombads. Li, som är en av Jiangs allierade, hade skickats för att övervaka Hu och rapportera till Jiang vad Hu sade.
Som vice ordförande för centrala militärkommissionen hade Hu bara rätt att tillsätta generalmajorer eller lägre. Jiang hade sista ordet när det gällde de flesta av de högre officersposterna flera år efter det att han avgått som ordförande.
Hus inflytande på militären förblev litet. Det gick så långt att en del trupper vägrade att ta Hu och Wens order att delta i hjälparbetet efter jordbävningen i Sichuan 2008, som dödade 70 000 personer.
Hus undergivenhet köpte honom emellertid inte lugn och ro, visade det sig. Jiang förberedde en efterträdare till Hu så fort Hu tillträdde som högste ledare, precis som Deng Xiaoping hade förberett Hu att ta över efter Jiang. Förre borgmästaren i Shanghai och tillika politbyråmedlemmen Chen Liangyu, som är en nyckelmedlem av Jiangs politiska fraktion, var den efterträdare som Jiang utsåg.
Chen gjorde ingen hemlighet av att han tänkt klättra inom partiapparaten, och han sade ofta emot Hu offentligt. Flera gånger kallade han Hu för en känslig akademiker som inte kunde ta det ansvar som lagts på honom. Chen förkastade även Hus och Wens ekonomiska politik och sade flera gånger öppet att den var olämplig för Shanghai.
Rykten, eller läckor, har till och med gjort gällande att Jiang planerade att mörda Hu ett år innan den 17:e partikongressen, troligen för att han snabbt ville se sin egen utvalde man ta över landet.
Enligt Hongkongbaserade tidskriften Trend gjorde Hu ett diskret besök på en flottbas i Qingdao på Kinas östkust. När han visiterade flottan från en jagare på Gula havet öppnade två fartyg plötsligt eld mot jagaren, och fem soldater dog. Hu klarade sig oskadd och flydde snabbt till Yunnanprovinsen där han stannade i en vecka innan han återvände till Peking, enligt Trend.
Hus hämnd kom snabbt. Bara fyra månader efter incidenten greps Chen Liangyu, misstänkt för korruption, och han dömdes senare till 18 års fängelse.
I augusti, två månader efter det påstådda misslyckade attentatsförsöket, sparkades kommendörkaptenen Zhang Dingfa. När Zhang dog i december samma år rapporterade inga större medier om det, förutom en mycket kort notis i en av flottans tidningar.
Analytiker av kinesisk politik ser detta förmodade attentatsförsök som en vändpunkt för Hu, som därefter agerade kraftfullt för att stärka sin kontroll över militären.
Han började med sin närmaste omgivning, Peking. I december 2006 ersatte Hu både garnisonschefen och den politiska kommissarien (chefen för partiavdelningen) i Pekinggarnisonen med officerare han befordrat direkt från lokala arméenheter. Det följande året utsåg Hu Fang Fenghui, som han litar på, till chef för Pekings militärkommando, som garnisonen rapporterar till.
Under 2007 tog Hu den 17:e partikongressen som ett tillfälle att tvinga bort Jiang Zemins allierade You Xigui, dåvarande chef för den centrala säkerhetsbyrån, som ansvarar för de högsta ledarnas säkerhet. Yous ersättare var den relativt neutrale Cao Qing.
Samma år blev Hus högra hand Ling Jihua chef för partiets huvudkontor och fick därmed makten att använda sig av den centrala säkerhetsbyrån som skyddar partiets toppledare.
Vid det laget hade Hu helt tagit kontrollen över Pekings militär, vilket var startskottet för hans hämnd. Det signalerade inte bara hans starka position, utan hjälpte även till i den interna maktkampen mot motståndare inom partiet.
Vid 17:e partikongressens fjärde plenum 2009 motsatte sig Fang Fenghui öppet personalplanen som Jiangs fraktion skissat upp. Fangs makt över militären gjorde att konferensen tvingades kompromissa och inte fatta några personalbeslut.
Året därpå befordrades Fang till general, och det var Hu själv som överräckte utnämningen till honom och tio andra generaler som han godkänt.
Översatt från engelska
