Den 20 juli 1969, precis efter att astronauterna på Apollo 11 gjorde sina första observationer av månen, registrerade Nasa månens första seismiska rörelse. Trots att det var små rörelser började de fundera på om orsaken var att Luna 15 hade störtat. Luna 15 var en obemannad sovjetisk satellit som kort tid innan hade kretsat runt månen men som störtade i den del av månen som kallas ”Farornas hav”. Men bortsett från denna kraschlandning är det den fortsatta aktiviteten på månen som mest fångat forskarnas intresse.

På senare tid har många forskare spenderat mycket tid på att tolka seismografisk data som samlades in under Apollomånfärderna (nr 11 och 16). Astronauterna använde under dessa uppdrag instrument som överförde stora mängder information till jorden fram till 1977.

Enligt forskaren Yosia Nakamura – geofysiker på University of Texas som studerar dessa fenomen – förekommer det små skalv i månen med centrum ungefär 1 000 km från månytan.

Catherine L. Johnson, geofysiker på Scripps Institute of Oceanography, påpekar att djupet för denna ovanliga seismiska aktivitet är större än vad som någonsin uppmärksammats på jorden. Dessutom sker dessa små månskalv flera gånger varje dag och de allra flesta inträffar på den synliga sidan av månen. Detta är bara ytterligare ett exempel på de underliga asymmetrier som månen uppvisar.

”Månen var som en ringande klocka”, noterade Neal i en Nasa-rapport 2006. Tillsammans med andra undersökningar indikerar detta fenomen att vår måne kan vara en ihålig asteroid – inte en solid bergsmassa.

Osannolika teorier

Vissa av mysterierna kring månen skulle kunna avslöjas om vetenskapen kunde bekräfta dess ursprung. Om vi på något sätt kunde ta ett titt på månens historia så skulle detta oförklarliga beteende hos månen börja bli begripligt. Bland de tre eller fyra mest populära teorierna under det senaste århundradet har teorin om en långsam kollision flest anhängare. Denna teori beskriver en satellit som formas från fragment från en mindre planet som kolliderade med jorden.

För att testa det dynamiska förloppet i denna kollision använder laboratorier superdatorer som kan återskapa grafik med miljontals möjliga variabler. Enligt beräkningarna kan månen bara ha skapats om en kropp med en specifik storlek träffade jorden med en väldigt specifik vinkel och frigjorde material med egenskapen att dras samman istället för att falla tillbaka till jorden. Detta skulle, bland flera andra variabler, kräva att det kolliderande objektet inte pulvriserades och att det träffade jorden med en hastighet på cirka 15 km per sekund.

Forskarna har hittat ett sätt att återskapa detta komplicerade scenario, men det finns fortfarande ett stort antal egenskaper hos månen som motsäger förklaringen.

Glimrande ljus från månen

Somliga tror att de små ljus som kan ses på månen är bevis för utomjordiskt liv, men det mesta har befunnits vara moln av magnetiskt laddade dammpartiklar som på månens yta framträder som glimrande prickar. Dessa ljus brukar benämnas tillfälliga månljusfenomen (LTP) och har observerats under århundraden. Denna magnetiska storm – ett mycket intressant fenomen under Apolloprogrammet – återkom på nytt i slutet av 2005.

Med hjälp av Lunar Ejecta and Meteorites Experiment (LEAM) – en utrustning som astronauterna på Apollo 17 installerade på månen 1972 för att observera stoftet som kommer från små meteoriter som träffar månytan – har forskarna undersökt mer än 30 år gammal data för att finna orsakerna bakom LTP.

– Till allas förvåning såg LEAM ett stort antal partiklar varje morgon. Mestadels kom de från öst till väst – snarare än från ovan eller under – och till största delen långsammare än vad man kunde förvänta sig, sade Gary Olhoeft, professor i geofysik på Colorado School of Mines i Golden, USA, i en NASA-rapport.

Forskarna upptäckte att temperaturen i experimenten varje gång steg upp till drygt 90 grader några timmar efter soluppgången på månen. Man var då tvungna att stänga av LEAM för att undvika överhettning. Forskarna är än idag förbryllade över vad som kunde skapa en så underlig daglig företeelse.

En tillverkad måne

På 1960-talet tolkade Mijail Vasin och Alexander Sherbavok på sovjetiska vetenskapsakademin dessa underliga data och kom fram till en teori som kunde sprida ljus över månmysteriet.

De menade att vår satellit inte följde samma lagar som andra naturliga kosmiska kroppar eftersom den inte hade skapats av en naturlig process. Det sovjetiska teamet hävdade istället att månen var en tillverkad himlakropp. Många driver med denna idé men en mängd rapporter från Nasa har fått många att allvarligt överväga detta förslag att månen skulle vara konstgjord. Som berättades i del I av den här artikeln uppvisar månen ovanliga egenskaper och fenomen som inte kan hittas i andra himlakroppar. Till exempel har månen grunda kratrar vilket tyder på att månen består av ett extremt starkt material; månens densitet är så låg att den skulle flyta i vatten; det är en väldigt stor satellit för en så jämförelsevis liten planet; den har också en nästan perfekt cirkulär omloppsbana och gravitationen är inkonsekvent över månytan.

Skeptikerna anser naturligtvis att tanken om att människan i forntiden skulle ha kunnat utveckla en sådan teknologi och konstruerat en lysande koloss är löjlig. Men om vi stannar upp och granskar den moderna människans bedrifter och projekt så är kanske inte idén så tokig. Den berömde astronomen Carl Sagan sade en gång att med ett enkelt fotavtryck på månen och på Mars har människan redan börjat förändra utseende i andra världar. Vår påverkan idag är förstås mer än ett fotavtryck, då månen till och med betraktas som en möjlig energikälla. I detta projekt försöker man sprida ut enorma solpaneler på vår satellit och överföra energi till jorden genom mikrovågor.

Även om ett sådant samhälle hade den teknologi som krävdes, vad skulle orsaken vara till att skapa en måne? Somliga säger att livet på jorden skulle vara alltför kaotiskt utan denna satellit. Utan vårt ”gravitationsankare” skulle vår instabila planet vara en värld med sextimmarsdag, olidliga vintrar och infernaliska somrar. Astronomerna har upptäckt att månen rör sig bort från jorden med några centimetrar per år och vissa forskare har till och med börjat skissa på idéer för att upprätthålla vår planetära stabilitet. Alexander Eivian på University of Iowa har föreslagit att man kan kidnappa Jupiters måne, Europa, och sätta den i omloppsbana runt oss. Denna satellit tros vara tillräckligt stor för att göra sitt jobb.

Att överväga att manipulera himlakropparna i vårt solsystem är ett tydligt exempel på den påverkan som kan komma att utövas i rymden inom några år. Man skulle därför på nytt kunna fundera över möjligheten att en civilisation som vår egen – för ett antal tusen år sedan – kan ha haft kapaciteten att på toppen av himlavalvet placera ut en ”stor kosmisk lampa”.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/n2/science-technology/origins-of-the-moon-part-ii-1137.html