På torsdagen invigdes den årliga bokmässan i Göteborg. När Nobelpristagaren i litteratur, Herta Müller, började tala var det nog ingen av åhörarna som satt oberörd. Hon beskrev på sitt målande och träffsäkra sätt plågan en diktaturregim utgör för människan, och det absurda i en diktators tänkande.
Hon började med en liten berättalse från Kina:
– När Mao var ute på arbetsresor i landet, gick han ofta och badade i de strida floderna, fortsatte Müller, och hans livvakter var tvungna att hoppa ner med honom i strömmarna. Tanken att Mao skulle drunkna var värre än rädslan för att själva drunkna. Det kunde ha slutat med tortyr och avrättning. Hade de själva drunknat så skulle det ha varit mer humant.
Hon fortsatte med en annan betraktelse från Egypten.
– Nyligen såg jag en bild på Mubarak. Han hade på sig en kritstrecksrandig kostym. Men strecken bestod av miniatyrbokstäver – hans namn. Tusen gånger hade ”Hosni Mubarak” vävts in i tyget. Redan detta är tillräckligt för att tänka: Sitt tusenfaldiga namn från halsen och ned till klackarna på skorna bär bara en dvärg med storhetsvansinne.
Ännu en bild – av familjefadern tillika diktatorn; och vad lämnas till barnen i arv?
– Vid valurnorna i Vitryssland sköt Lukasjenka sin lille son framför sig. Hans blick stickande, mustaschen som en svart golvmopp, hans stora vita händer på sonens axlar. Man rycker till, vet att dessa vita händer är blodiga. Vad berättar han för sin son om dessa förfalskade val? …Om dem som samma natt blivit nedslagna och häktade? Man frågar sig om det inte är bättre att alls inte känna sin far, än att ha dessa vita händer på sina axlar. Har ett sådant barn i sin dagliga utvaldhetstillvaro med kärleksfull hjärntvätt någonsin en chans att bli en human människa?
Herta Müller beskrev även en bisarr historia om den tyske kommunistpolitikern Erich Honecker. När han var ute på jakt använde han sig av samme livvakts axel som stöd för sitt gevär, när han sköt. När denne livvakt hade blivit döv av gevärsskotten, skänkte Honecker honom en hörapparat från väst och fortsatte sedan att använda sig av hans axel.
Det är spökatigt men logiskt menar Müller, hur diktatorer i världens alla hörn tänker och reagerar på liknande sätt.
– Diktatorerna är vana vid att betrakta andra människors liv som byten och varje föremål i landet som sina personliga ägodelar, som de har rätt att missbruka. Människoförakt och stöld ingår för dem i de dagliga göromålen…I sin egenkärlek förväxlar diktatorerna de i åratal framtvingade hyllningarna från folket med kärlek. Alla grymheter betraktar de som fosterlandskärlek. Och om diktatorerna efter sina fall inte direkt avrättas, utan ställs inför rätta blir de alla genast mycket sjuka.
Herta Müller som fick Nobelpriset i litteratur 2010, berättade senare under dagen under en presskonferens att skrivandet har gjort henne fri från de sakerna som plågade henne i hembyn, fri från en uppväxt i Rumänien som präglades av ett liv i skuggan av en diktatur. Hur ser hon på sitt författarskap utifrån sin uppväxt?
– Minst hälften av litteraturen kommer från en gränssituation, där den som skriver känner sig skadad, sönderbruten eller plågad och utsatt; upplevelser från krig, diktaturer, eller fängelser. Det är ofta teman man inte väljer själv, förklarar Müller, det är snarare temat som väljer författaren, man är så att säga dömd till att skriva om det. Det finns säkert i Sverige också, sjukdom, arbetslöshet, relationer som bryter sönder människor…det är i skrivandet man frigör sig från sitt förflutna.
Herta Müller på presskonferensen på Bokmässan. (Foto: Epoch Times)
I sin barndom läste hon inte böcker. Och de enstaka böckerna som barnen fick var hon ”måttligt road av”, och hon förklarar varför:
– Vi hade inga böcker, men i slutet av skolåret fick de bästa eleverna ett pris. Det var bara stalinistiska böcker, till exempel en med den lite roliga titeln, Den allsmäktige igelkotten. Eller böcker som handlade om att de ryska traktorerna var oändligt mycket bättre än de västerländska. Vi använde dem som tallriksunderlägg i hemmet.
Kanske var det delvis frånvaron av böcker som gjorde henne så intresserad av litteratur.
– När jag 15 år gammal flyttade till staden, var jag så hungrig på att läsa alla böcker, och än idag har jag ingen skyddsmekanism, jag tar in allt jag läser direkt utan förbehåll, sade Muller.
På frågan om Nobelpriset ändrat hennes liv och skrivandet svarade hon hjärtligt skrattande:
– Nej då, Nobelpriset har inte ändrat något, och det är fortfarande samma papper, samma dator. Det är bara ett pris som ligger utanför personen. Jag skulle inte tänka på det om jag inte blev påmind om den hela tiden.
Men tiden och människans mognad och förändring skapar nya sätt att se på sina gamla alster. Vad händer i en person när man vill ändra sin stil?
Müller berättade att när en av hennes böcker, som hon skrev för 20 år sedan skulle ges ut på nytt, läste hon den omigen och började då göra förändringar till den grad att hennes förläggare till slut påpekade att hon inte kunde skriva om boken.
– Jag kände att det var en helt annan situation då när jag skrev den boken. Hela boken handlade egentligen om att sparka mig fri från byn. Självklart skulle jag skriva annorlunda idag. Nu är det en annan situation och jag har levt 20 år till, och klart att det påverkar.
Hon tog fram en metafor, att det är som att titta på gamla fotografier. Man ser yngre ut men ändå skulle man inte vilja ha den tiden tillbaka.
