Kate Winslet kammade hem alla de stora skådespelarpriserna för sin prestation i denna film, däribland på Oscarsgalan, på Golden Globe-galan och på Bafta-galan (Storbritanniens motsvarighet till Oscarsgalan). Är hon då värd alla dessa priser? Ja, det tycker jag.

Filmen utspelar sig i tre olika tidsperioder. Den första utspelar sig i Tyskland lite mer än tio år efter andra världskriget tagit slut. En tonårspojke, Michael Berg (Kross), inleder ett förhållande med en äldre kvinna, Hanna Schmitz (Winslet). En viktig komponent i deras förhållande är att han läser högt för henne. Daldry tar god tid på sig att etablera deras förhållande. Och jag uppskattar alltid när en regissör tar god tid på sig. För dessa scener, som utspelar sig tidigt i filmen, ligger sedan som en viktig grund för resten av filmen. 

Den andra tidsperioden äger rum flera år efter att förhållandet mellan Michael och Hanna har tagit slut. Hanna ställs nu inför rätta för brott hon begått under kriget. Michael sitter på en hemlighet som kan mildra omständigheterna för Hanna. Frågan är om han kan träda fram. Den tredje tidsperioden utspelar sig cirka tjugo år senare. Michael (nu spelad av Ralph Fiennes) försöker nu stötta Hanna och hjälpa henne att få upprättelse.

Filmens genomgående teman är hemligheter, skam och upprättelse. Michael skäms för det aningen störda förhållande han hade med Hanna. För att inte förstöra filmupplevelse, tänker jag inte avslöja vad Hanna skäms för. Amerikanska filmer är ofta fulla av moraliska pekpinnar, men trots att det är uppenbart att Michael har psykologiska ärr från sina upplevelser med Hanna, är det inte de störda delarna av Hannas och Michaels förhållande Daldry fokuserar på. Istället väljer han att fokusera på den ömma vänskap som uppstår mellan de två huvudpersonerna efter deras fysiska förhållande tagit slut. 

Intressantast i filmen är, så klart, Kate Winslets rollprestation. Hon använder små medel; här är det inte de stora dramatiska stunderna som står i centrum. Hon skiftar subtilt mellan att vara stark och att vara svag. Filmens bästa stunder är när hon visar sina svagare sidor. För det är bara vi i publiken som upptäcker dem; folket runtomkring henne upptäcker dem aldrig, eftersom hon är så mån om att dölja dem. Även Kross och Fiennes gör bra ifrån sig. Då speciellt Fiennes, som visar oss hur Hannas hemlighet har vägt tungt på Michael under alla år.

De flesta filmer som går upp på bio har saker som explosioner, kärlek och jordens undergång i handlingens centrum. Och jag tycker också om att titta på dessa filmer. Men jag ser mycket hellre en film som har hemligheter i handlingens centrum. För inget är mer spännande än en film som cirkulerar kring en eller flera hemligheter. Alfred Hitchcocks filmer cirkulerade till exempel oftast kring mystiska hemligheter. Ett annat bra exempel är Starwars-filmerna; finns det någon mer klassisk scen än när Darth Vader avslöjar sin hemlighet för Luke Skywalker i slutet av “Rymdimperiet slår tillbaka” (The Empire Strikes Back, Irvin Kershner, USA, 1980)? Det är lite samma princip i “The Reader”. Fast i mindre skala, så klart. Gillar man filmer som kretsar kring hemligheter, skam och upprättelse får man absolut inte missa “The Reader”.

Filmvetaren Andreas Ziegler skriver om nytt på bio och dvd för Epoch Times Sverige.