Under senare år har ett stort antal barn lockats av fabriksförmän att bege sig till Pärlflodsdeltat för att arbeta. De flesta är under 16 år. Arbetsmiljön är ofta bristfällig, flyktförsök är lika med döden och vackra flickor utnyttjas sexuellt.
Enligt rapporter kommer barnen vanligtvis från Liangshan, Yi-distriktet i Sichuanprovinsen. Förmän använder löften om höga löner som lockbete och hämtar barn från fattiga familjer. Efter att barnens lön gått via förmän, entreprenörer och svarta agenter, får barnen endast en tredjedel av vad som utlovats.
Enligt fastlandstidningen Southern Metropolitan har föräldrar, på grund av fattigdom, skickat sina barn till förmännen i hopp om att dra in lite pengar till familjen. Staden Dongguan anses vara en knutpunkt för transport av barn från Liangshan till fabrikerna i Pärlflodsdeltat. Utanför en mataffär i staden har invånarna kunnat se över hundra barn stå och vänta med tvättställ och filtar i armarna. En del av barnen såg inte ut att vara äldre än tio år där de stod och väntade på att bli utvalda.
Enligt lokalinvånaren Min Shao kommer fabrikschefer till platsen för att hämta arbetare. För tillfället är det lågsäsong men i november och december kommer det enligt Min Shao att anlända flera busslaster med barn för vidare transport.
När fabriken inte har något arbete får barnen endast 10 yuan (ca 10 kr) om dagen. Efter att ha betalt hyran har barnen endast 5 yuan kvar att äta för. Barnen äter vanligtvis ångkokta bröd för att överleva. Några gånger i veckan har de råd att köpa en skål ris.
De flesta lever i rum som är oftast mindre än 10 kvadratmeter stora. Rummen är mörka, fuktiga och luktar mögel.
För att maximera profiten tvingas barnen arbeta 12 till 15 timmar om dagen. De blir ofta slagna och utskällda. Ibland kan de äta ett mättande mål endast några gånger i veckan.
Enligt en av barnarbetarna kan en vacker flicka bli våldtagen när som helst och några blir dessutom drogade för att skickas till ”nöjesställen”.
Under det svåra arbetet börjar många av barnen tänka på att fly. Vägarna är emellertid avspärrade och förmännen hotar dem med döden ifall de ens tänker på att rymma.
Tioårige Amo säger att han har arbetat i en elektronikfabrik i två månader från klockan åtta på morgonen till halv ett på natten, utan rast. ”Jag är väldigt trött, jag vill åka hem. Vi vill alla åka hem, men vi har inga pengar till bussen”, säger han.
En lite äldre pojke berättar att förmännen ofta hotar dem med att säga: ”Varje tanke på att fly eller åka hem är en återvändsgränd”. Enligt pojken riskerar han att dö om han rymmer eller går över till en annan förman.
Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-5-2/70064.html
