De flesta av dagens skräckfilmer tittar jag på för deras underhållningsvärde; ”Freddie vs. Jason” (Ronny Yu, USA/Italien, 2003) är mer rolig än den är läskig. Jag tycker att det är roligare att se gamle Jason och Freddie döda ofantligt korkade syndande tonåringar, än det är att se så kallade romantiska ”komedier”, i stil med ”Brudens bäste man”(”Made of Honor”, Paul Weiland, USA/Storbritannien, 2008). ”Hajen” är dock läskig på riktigt.

Filmen inleds med en klassisk scen. Ett par ungdomar ska bada näck. Pojken tuppar av på stranden, medan flickan själv simmar ut till en boj. Därefter blir hon hajmat. Inte en enda gång får vi se hajen. Det är detta som är så skrämmande; skräcken förmedlas genom flickans panikslagna plaskande. Spielberg fortsätter sedan skrämma slag på oss i nästan åttio minuter innan vi får se hajen.Spielberg valde dock inte självmant detta effektiva sätt att skrämma slag på publiken. Det var nämligen så att de hade problem med de mekaniska hajarna; de fungerade inte som de skulle, så Spielberg var så illa tvungen att göra nästan hela filmen utan att visa hajen. Detta har resulterat i den mest effektivt berättade skräckfilm jag någonsin sett.

När vi sedan får se hajen borde man egentligen bli lite besviken, då man tydligt kan se att det är en maskin. Vid det laget är man dock så uppskrämd att pulsen slår i tvåhundra varenda gång man ser hajen, vilket gör att man knappt tänker på hur fånig den ser ut.

Efter ungefär en timme förflyttas filmens handling ut på havet. Skådespelet är bra filmen igenom, men det blir ett snäpp bättre när det bara är Scheider, Shaw och Dreyfuss i bild. Bäst i filmen är Shaw. Hans nu berömda monolog om USS Indianapolis är nästan det läskigaste i hela filmen.

Om första delen av filmen är spänningsuppbyggd skräck, är andra delen ett konkret skildrande av människans kamp med naturen. Till skillnad från uppföljarna är det alltså inte tal om en monsterfilm. Som filmvetare tycker jag detta är högintressant, eftersom detta är symbolik av världsklass.

Rent filmhistoriskt är denna film intressant, då det är den första riktiga ”blockbustern”. Innan ”Hajen” släpptes nya filmer på ett fåtal biografer, oftast i storstäder. När den sedan visade sig vara en succé spreds den långsamt till andra biografer. ”Hajen” släpptes dock över hela USA, på många biografer, vilket gjorde att den slog alla kassarekord. Idag är detta, som bekant, regel för de största filmerna, som kallas för ”blockbusters”. Men ”Hajen” var alltså först.

Skådespelet och den effektiva regin kompletteras av det vackra fotot och den oscarsbelönade musiken. Filmhistoriens första blockbuster är ett riktigt fint hantverk; älskar man film får man bara inte missa denna skräckupplevelse av högsta klass.