Palais de Justice i Port-au-Prince, Haiti (Foto: Med tillstånd av Cesar Valera)

Cesar Valera, en ung räddningsarbetare från Dominikanska republiken, skyndade iväg för att hjälpa överlevande i jordbävningen i grannlandet Haiti så snart han hörde talas om tragedin. Epoch Times fångade upp Cesar för intervjun i Santo Domingo.

Fastän Cesar i tio år har tillhört en frivillig brandkår i Santo Domingo, huvudstaden i Dominikanska republiken, har inget motsvarat intensiteten i hans erfarenheter på Haiti efter jordskalvet.

– Det är väldigt sorgligt att se så många barn gråta, traumatiserade, de sover på gatorna och tigger mat och vatten, kropparna på marken och lukten av död som uppfyller staden. Det har påverkat mig mycket.

Cesar har utfört räddningsarbete sedan den 13 januari och spenderat minst en vecka av tiden i förödelsens epicentrum. Han har sett och upplevt de svåra och dödliga fysiska konsekvenserna av jordbävningen. Han sade att de aktuella levnadsvillkoren för de drabbade haitierna inte helt kan förstås utomlands.

Innan jordbävningen levde 80 procent av den haitiska befolkningen under fattigdomsgränsen, och 50 procent levde i yttersta fattigdom. I århundraden har relationerna mellan de två länderna Haiti och Dominikanska republiken, vilka delar samma ö, varit spända. Gränsövergången har ofta haft beväpnade vakter, men hjälparbetare och flyktingar som söker läkarvård har fått passera fritt fram och tillbaka.

Cesar säger att under de första dagarna av räddningsarbetet, till och med mitt under flera jordbävningar och efterskalv, var en av de största osäkerhetsfaktorerna som mötte haitierna relaterad till den politiska arenan. Under den perioden visste de flesta människorna inte var deras president fanns eller hur han hade klarat sig, och man trodde att han hade dött i jordbävningen.

I och med kollapsen av den inre säkerheten och presidentens okända öde, fruktade haitier att revolutionära grupper skulle försöka ta makten och starta inbördeskrig, enligt vad de berättade för Cesar. Nyheter om Haitis presidents goda hälsa, samt med ankomsten av militärt stöd från andra områden, särskilt USA, skingrade dock farhågorna.

Enligt räddningsarbetarna var detta bara ett mindre orosmoment i kaoset i Port-au-Prince. Och bara de överlevande där kan helt förstå detta.

– Jag promenerade på gatan och såg högar av lik överallt. Och den outhärdliga stanken som härrör från cirka hundratusen ruttnande lik är en faktor som är närvarande i varje ögonblick av livet, för de överlevande liksom för räddningsarbetarna, sade Cesar.

Med så många ruttnande lik överallt, och odören som en ständig påminnelse till och med när man blundar, spred sig en rädsla för epidemier snabbt över hela de drabbade områdena.

Oro över hur man skulle bli kvitt liken blev följaktligen befolkningens högsta prioritet och tog ibland överhanden över att rädda liv, sade Cesar.

– När ambulanserna passerade kastade de lik på vägen för att tvinga dem att sakta ner och plocka upp liken. Ambulanserna samlade upp kropparna för att kunna passera och lämnade dem vid nästa gathörn, sade Cesar.

De hade ingenstans att lägga kropparna, förklarade han.

Cesar sade också att många räddningssamtal till myndigheterna var falska och avsikten var att få räddningsmanskapet att bära bort livlösa kroppar från spillrorna.

Dessa aktiviteter varade tills de började flytta liken i massor med bulldozers, en annan faktor som lämnade ett starkt intryck på räddningsarbetare och de överlevande invånarna. Med tung utrustning östes stora mängder kroppar upp och fördes till lastbilar för transport till massgravar för begravning.

Trots alla hemska intryck, hinder och störningar är Cesar glad att hans arbetslag kunde rädda många människor, däribland fem barn som räddades mirakulöst efter att ha blivit instängda under spillrorna av en skola som hade kollapsat helt.

– Det var rörande [att finna dem vid liv] med tanke på att de flesta av dem som fanns där hade blivit dödade.

De räddade barnen var uttorkade och hade frakturer och blåmärken men alla är utom fara.

– Med den räddningen blev räddningsgruppen nöjd och fick energi till att fortsätta söka efter fler personer.

Cesar sade att först använde de skovlar, styckningssågar och vissa andra verktyg, sin entusiasm och sin primära vilja att rädda liv. Därefter förbättrades situationen med ankomsten av avancerade resurser från utlandet. Till exempel hade spanska räddningsteamen med sig hundar som utbildats att upptäcka levande människor.

– Vårt team kunde bara hitta överlevande under de första två dagarna i vårt räddningsarbete, sedan började man avlägsna lik i stor skala.

– Fastän jag visste i förväg att [det skulle bli så] påverkade det oss. Vi blev chockade över att se hur bräckligt livet är. När vi hittade ett lik tittade vi på dess ansikte och tänkte på någon nära oss. Mitt i smärtan måste man fylla sig med mod och kraft för att gå vidare, sade Cesar.

För närvarande har räddningsarbetet avslutats. Rädslan för en ny jordbävning finns kvar, vilket gör att prognoser om framtiden verkar vara omöjliga. Men vissa, som Cesar, vågar titta på positiva faktorer och hoppas.

– En sak som förvånade mig var att mitt i denna olycka har haitierna behållit en stark vilja, de svimmade inte och de uppvisade stor styrka för att fortsätta leva.

– Jag kunde känna de överlevandes tro och enighet, och från små hyddor kunde jag höra sånger och lovpris. Denna erfarenhet hjälpte mig att uppskatta livet mer, och älska dem omkring mig.

Cesar förutspår också att det som världens stormakter har visat i fråga om viljan att hjälpa till i denna katastrof, kan vara en nystart för Haiti. Cesar grep tillfället att bli intervjuad av The Epoch Times för att kunna uppmana ”alla nationer att samarbeta med våra bröder från Haiti. Idag är det de, i morgon kan det vara vi.”

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/28787/