Medan näringslivet upplever ett nytt Klondike i Norrland, pågår en överlevnadskamp på samma område – samernas traditionella territorium Sápmi.

Samernas kultur är nära knuten till naturen. Traditionellt sett lever de bland annat på renskötsel, fiske och jakt. Deras rättigheter som urbefolkning skyddas – eller borde skyddas – av lagar på såväl nationell som internationell nivå.

FN:s kommitté för mänskliga rättigheter har riktat skarp kritik mot hur Sverige hanterat frågor såsom samernas rätt till land- och naturresurser och sametingets inflytande i politiken.

Regeringens nya gruvstrategi, som ska påskynda och underlätta etablerande av nya gruvor, utgör ytterligare hot mot den uråldriga samiska kulturen, anser Tor Lundberg Tuorda, ordförande i Urbergsgruppen. Urbergsgruppen är en förening som bland annat jobbar för att skydda lokalbefolkningens långsiktiga levnadsförutsättningar med mark, vatten, natur och kultur.

Tuorda bor i Jokkmokks kommun, ett område som är högaktuellt för gruvbolagen. Han kallar gruvbolagen för ”lycksökare” som har uteslutande ekonomiska intressen och säljer sina fyndigheter till högstbjudande.

– Det är som rena Klondike. Att de ska ha den möjligheten på urgamla samiska land, det är bedrövligt. De kan förstöra och härja. För tid och evighet får vi dras med slamdammar som läcker gift, säger han.

Under sommaren har det engelska gruvbolaget Beowulf AB börjat provborra i Kallak utanför Jokkmokk, ett område som har stor kulturell betydelse för samerna. Om gruvdriften enbart rörde sig om att göra en grop i marken hade inverkan inte varit så stor. Men Tuorda befarar att man kommer att sabotera möjligheterna för renskötsel i området med projketet.

– All ny infrastruktur skär av flyttningsleder, skär av betesmarker. Man kan ju inte lyfta renarna med helikopter över de exploaterade områdena, säger han.

Han oroar sig även för dricks- och fiskevattnet, och gruvornas klarningsdammar som blir kvar en oöverskådlig tid efter det att gruvan tas ur drift, innehåller ”en cocktail av gifter” under vattnet.

Han anser att Sverige har gjort precis samma sak mot samerna som Nordamerika gjort mot indianerna, och att dess rätta namn är kolonialism. Han säger att man har utrotat stora delar av den gamla kultur som har befolkat norra Sverige. Man har fråntagit samerna deras religion, och det stora flertalet har man berövat på deras språk, som också är en viktig kulturbärare.

Enligt den svenska lagstiftningen så måste man för att få ta del av de samiska rättigheterna vara medlem i en sameby. Det kan man, enligt rennäringslagen, bli om man som same ”deltar i renskötseln inom samebyns område”. Annars har man inga rättigheter. Merpartern av samerna sysslar dock inte med renskötsel, men lever ändå på naturen. Många jagar, fiskar och samlar bär, och har det som en grundläggande del av försörjningen. Tuorda är en av de samer som inte tillhör en sameby.

– Det är också en kolonial strategi att slå sönder det samiska samhället, splittra det och göra en grupp ”mer äkta”. Den ”äkta” gruppen får alla möjligheter, medan den andra gruppen blir utkastad. Det är precis det som har hänt, säger han.

Det som håller ihop samer idag är vetskapen om att man tillhör den här hotade kulturen, säger han.

Gruvnäringen i Jokkmokk har splittrat befolkningen i olika läger. Vissa vill värna om naturen, medan andra är positiva till exploatering och tror att det kommer att utveckla bygden. Diskussionerna har hettat till, och Tuorda tycker sig märka ökade rasistiska tendenser mot samer från dem som är positiva till gruvnäringen.

Sedan i slutet av juni har en liten grupp aktivister på 10-15 personer bosatt sig i tält i närheten av provborrningsområdet i Kallak. Tillsammans med boende i området och ditresta från hela landet har de dagligen suttit på vägarna för att hindra maskinernas framfart, och även byggt barrikader.

26-åriga Malin Norrby från Gotland har bosatt sig i Kallak och viger nu sitt liv åt protesterna. Hon deltog även i aktionerna i Ojnareskogen förra sommaren, protester som ledde till att det finska cement- och kalkindustriföretaget Nordkalk AB blev av med sitt tillstånd att bryta kalk i området på grund av miljöskäl.

Norrby berättar att det för henne är samma kamp på olika platser, med annan natur och med andra människor, men det är också en kamp mot gruvboomen.

Hon säger att de som är för gruvnäringen i Jokkmokk pratar om arbetstillfällen, men att om det fördes en annan landsbygdspolitik så skulle en del av vinsten från skogsproduktionen och energiproduktionen att stanna i området.

– Men det gör det ju inte. All vinst sugs ut härifrån, och då är det klart att det blir fattigt. Då kommer ju gruvbolagen som en ”räddning”, säger hon.

Gruvorna ger ett antal jobb under en begränsad tid, men när fyndigheten tar slut förvinner jobben igen. Arbetskraften kommer dessutom ofta utifrån. Så var det även med dammbyggena under Jokkmokks storhetstid.

– Efter gruvbrytningen försvinner företagen och kvar blir ännu mer förstörd miljö. Folk blir utan arbete igen, ingenting har blivit bättre utan sämre.

Hon tänker sig att stanna kvar och protestera åtminstone till den 1 november, då prospekteringsbolaget inte tillåts att spränga utan en skriftligt tillåtelse från samebyarna, då sprängningarna skulle störa renarnas vinterbete som pågår till 1 april.

Tor Lundberg Tuorda drar en parallell mellan händelserna som utspelar sig i Norrland idag och Alta-konflikten som pågick i norska Finnmark under 1970- och 80-talet. Då mötte norska staten ett starkt motstånd mot sina planer att bygga ut vattenkraften. Bland annat planerade man att dämma upp Altaälven, vilket skulle lägga bebyggelsen i den lilla byn Máze under vatten.

Folkeaksjonen mot utbyggning av Alta-Kautokeinovassdraget ägnade sig åt civil olydnad likt de protester som händer i Kallak idag och i Ojnareskogen förra sommaren. Demonstranter reste dit från hela landet och satte sig på vägen för att hindra arbetsmaskinernas framfart. En grupp samer genomförde en hungerstrejk framför Stortinget, då de ansåg att vattenkraftutbyggnaden var ett övergrepp på den samiska minoriteten.

Aktionerna i Norge avbröts 1982 då slaget förlorades, och kraftverksbygget genomfördes som planerat.

Beowulfs moderbolag Jokkmokk Iron Mining AB (JIMAB) fick i vintras klartecken av Mark- och miljödomstolen i Umeå att provbryta järnmalm i Kallak under två års tid. Provbrytningen rör sig om upp till 2000 kubikmeter järnmalm.

Epoch Times har försökt att nå Beowulf AB men inte fått något svar. I ett pressmeddelande från den 25 juli skriver de att bolaget fortsätter att göra ”goda framsteg med sitt fältarbete i full överensstämmelse med villkoren och dess olika tillstånd”, trots protesterna på platsen.

Epoch Times har även bett representanter från Näringsdepartementet och Länsstyrelsen i Norrbotten om en kommentar.