Med den fredligaste av alla protestformer – applåden – går Vitrysslands oppositionella i sommar till angrepp på Lukasjenkos regim, Europas sista diktatur.
Vitryssland, eller Belarus som många hellre vill kalla den före detta Sovjetstaten, anses vara Europas värsta förbrytare i fråga om mänskliga rättigheter. Landet är det sista i vår världsdel som använder dödsstraffet. Tortyr är också mycket vanligt i landet, uppger Amnesty International som arbetar för förändring.
Inget tyder dock på att situationen förbättras. Fortfarande sitter hundratals fängslade efter protesterna mot valfusk 2010. Presidentkandidaten Andrei Sannikau dömdes i maj till fem års fängelse och hölls i total isolering för sin medverkan i protesterna.
Regimen har på kort tid gått från att vara auktoritär till totalitär. Övervakningen och förtrycket gentemot oliktänkande märks av mer än någonsin, skriver Isabel Sommerfeld på sin blogg.
Sommerfeld är en av de svenskar som i flera år kämpat för Belarus frihet. Hon poängterar att landet bara ligger en och en halv timmes flygresa från Sverige, vilket borde göra frågan högaktuell för oss.
Som invånarna i så många andra förtryckta stater, har de vitryska demokratiaktivisterna i år ökat kraften i kampen mot maktapparaten. Trots demonstranternas fredliga metoder drar sig polisen inte för att gripa dem.
Och i torsdags greps människorättsaktivisten Ales Bjaljatskij i Minsk. Han är vice ordförande i Internationella federationen för mänskliga rättigheter. Bland de röster som protesterat mot gripandet av Ales Bjaljatskij finns folkpartisten och EU-ministern Birgitta Ohlsson.
På sin blogg skrev hon: ”Han fick pris av den svenska regeringen 2006 för sitt arbete för mänskliga rättigheter. Jag är mycket oroad över utvecklingen i Belarus/Vitryssland. Gripandet av Ales Bjaljatskij är ännu ett tecken på Lukasjenkoregimens desperation.”
Genom att gå stilla fram på gatorna och klappa i händerna bekämpar vitryssarna ondskan. Protesten är fin och fredlig på gränsen till det ironiska. Det laddade sammanhanget gör den dock till en stark provokation mot makthavarna.
Vi får inte glömma denna kamp även om vår skandinaviska himmel fortfarande är tämligen förmörkad av terrordåden i Norge. För det är precis vad Lukasjenko vill: att omvärlden ska tappa intresset och titta åt ett annat håll, när han skickar polisen på de fredliga demonstranterna, för bort dem och gör vad han anser lämpligt med dem.
