Varje år i juletid låser några holländska DJ:s in sig i ett glashus och varken äter eller dricker på sex dagar alltmedan de sänder önskningar från allmänheten med syfte att samla in pengar till välgörenhet. Det årliga programmet, kallat ”Seriös anhållan”, drar till sig stor uppmärksamhet och samlar in ansenliga penningsummor till välgörande ändamål.
För närvarande har gruppen samlat in 3 128 049 euro till Röda korsets stöd för barn vars föräldrar dött i AIDS runtom i världen.
Glashuset är vanligtvis placerat mitt på ett torg i en relativt stor Holländsk stad och kan följas på plats eller via radio, television eller internet 24 timmar om dygnet. Berömda holländska musiker eller skådespelare visar sig och lämnar personliga föremål för utauktionering. Vanligtvis förhöjer den holländska regeringen evenemanget genom att dubbla den donerade summan på sista dagen.
Om du alltid har önskat att få spela badminton med den holländske premiärministern eller steppa fram genom en stor folkmassa i nationell tv, och vill donera en rejäl summa pengar, då är det här din chans.
För några dagar sedan kunde man se en vuxen man göra avspark i en viktig fotbollsmatch. Han sparkade lojt iväg bollen till närmaste spelare och försvann från planen under kraftiga applåder, lämnande efter sig förbryllade spelare. Han donerade 3000 euro för denna bragd.
Det är fint att människor gör en gemensam satsning för en god sak. Det är, var och kommer alltid att vara en bra sak. Det kan finnas tusen rimliga invändningar och giltiga reservationer mot sådana evenemang eller välgörenhet i allmänhet, men om det handlar om att urvattna människors vilja att frivilligt göra gott, då vill jag inte ha med det att göra.
Jag minns chocken när jag kom till Indien. Jag var beredd på fattiga tiggare men inte på människor med amputerade lemmar som drogs på handkärror, sjuka människor med deformerade ansikten, en man med en tumör stor som en handboll på huvudet, och ilskna gamla damer utan tänder som kommenderade horder av halvnakna barn till att hålla fast mina händer och ben och hålla i hårt tills jag gav dem några rupier.
Jag ville naturligtvis fly från den verkligheten men kunde inte, och jag måste på något sätt förlika mig med det. Efter viss kamp beslöt jag att inte låta mig forma några fasta koncept om givande till vem och vad.
Lättast skulle ha varit att hitta någon ursäkt såsom: ”Jag ger inga pengar till några tiggare eftersom det främjar tiggeri och fattigdom”. På så sätt kan man stänga sitt hjärta utan att det smärtar och utan moraliska konflikter.
På samma sätt resonerar en del människor att penninghjälp är slöseri eftersom pengar aldrig går dit de ska och bara gynnar diktatorer eller rika härskare. Det finns verkligen många exempel på hur det inte ska vara. Och det ska inte vara så. Men om vi inte är villiga att göra gott längre, då är vi verkligen fattiga.
Jag kan inte längre kosta på mig att vara synisk.
Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/48032/
