Fontidens kinesiska cittra (zither, guqin eller qin) är mer än ett musikinstrument som används vid en konsert. Den har en lång historia som är rik på djupa kulturella bibetydelser. Forntidens forskare och ledare betraktade den som ett uttryck för idealen för individens kultivering, familjers harmonisering, statsmannaskap och social stabilitet. Den var symbol för intellektuellt liv.
I Riternas bok, står det skrivet: ”en intellektuell lämnar inte lättvindigt ifrån sig sin cittra eller se” [se är ett stort stränginstrument]. Konfucius sade också: ”Var passionerade i poesi, uppmärksam i riter och fulländad i musik.”
Cittraspelaren strävar mot konstnärlig konception – uppskattar den inre betydelsen, i stället för att sluta när teknisk perfektion uppnås. Den överglänser musikens gränser, förkroppsligar harmonin mellan människan och naturen, det kosmiska begreppet för förhållandet mellan himmel och människa, och idéer om liv och moral. Därför blir den ett verktyg för att odla ens moraliska karaktär, bli upplyst till högre sanningar, och den blir uppbygglig för människor.
Forskare talade om cittrans dygd eller cittrans Tao. I Cai Yong’s bok ”Zither Manual”, säger han: ”I forna tider fick Fuxi cittran att begränsa en från att bli avvikande och den skyddade mot att utveckla lusta. Detta för att man skulle kunna kultivera rationellt och återvända till sitt ursprungliga sanna jag.”
I Yueji, ett gammalt musikregister noterades: ”Den dygdige är naturens mest upprätte, och musikern är den mest dygdige, mest magnifike.” Dygden är människans medfödda natur och musiken är sublimering av dygden. Musik i ett högt rike är ett uttryck för himmelska principer. Medan folk njuter av musiken blir det moraliskt inspirerat och höjer sig till ett annat filosofiskt plan.
I forna tider var cittran ett oumbärligt musikinstrument som en herreman var tvungen att lära och kultivera sig med. Musikern var tvungen att spela med ett upprätt sinne och ha upprätta tankar för att kunna uppnå harmoni i kropp och själ.
Det finns i historien många kända cittraspelare av ädel karaktär som var dygdiga och omutliga. De visade ofta högtidlig värdighet, och spelade cittran med respekt i en utsökt vacker miljö. Deras sinnen var lugna för att de skulle uppnå harmoni med naturen och upplysas till en högre sanning, precis som Jikang beskrev i en dikt:
”Mina ögon blickar på de återvändande svanarna,
Mina fingrar knäpper på de fem strängarna.
Jag lyfter och sänker mitt huvud i förnöjsamhet,
Mitt sinne avskilt, strosar i ett tomrum! ”
Även i en bråkig omgivning kan man upprätthålla ett lugnt sinne och spela cittran ostörda. Som Tao Yuanming (365-427) beskrev:
”Bygga en hydda med halmtak mitt i skränig miljö,
som om varken bullriga vagnar eller hästar finns i närheten.
Hur ska min herre klara det?
Om sinnet är långt borta, kommer platsen givetvis att ligga avlägset.”
Sinnet är centralt när man spelar cittra. Upprätt sinne producerar upprätt musik. Ett förhöjt sinne producerar musik med djupare betydelser, vilket i sin tur berör lyssnarnas hjärtan, påverkar dem och ger dem möjligheten att förstå och få respons i musikens moraliska innehåll och cittraspelarens läggning och vidsynthet i sinnet. Sådan är konstens natur.
Översättning från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/32030/
