När ett barn drabbas av cancer står man som förälder ensam. Så upplever en del föräldrar till cancersjuka barn stödet från omgivningen, visar en studie från Karolinska Institutet.
Forskarna vid Institutionen för Kvinnors och Barns Hälsa talar om en existentiell ensamhetsupplevelse som kan öka hos en del av föräldrarna till de allvarligt sjuka barnen.
– När vi jämförde föräldrarnas förhållningssätt tidigt efter att barnet fått sin diagnos med hur de upplevde situationen långt senare, upptäckte vi att flertalet av dem som förändrat sin upplevelse av omvärlden hade fått en mer negativ bild, säger Annika Lindahl Norberg, en av forskarna bakom studien, i ett pressmeddelande.
I studien följde forskarna 52 föräldrar i upp till 2,5 år efter att barnet fått cancerdiagnosen. Föräldrarna fick själva värdera grad av depression och tilltro till omgivningen utifrån särskilda mätskalor. Första mätningen skedde under de sex första månaderna under barnets behandling. Vid uppföljningen var cancerbehandlingen avslutad för samtliga barn.
Särskilt de föräldrar som visade tidiga symptom på depression utvecklade en mer negativ upplevelse av omgivningens stöd i samband med barnets cancersjukdom. För att lindra och förebygga föräldrarnas psykosociala situation behövs stödåtgärder i ett tidigt skede.
– Om vi kan identifiera tidiga depressiva reaktioner hos föräldrarna och erbjuda nödvändiga stödåtgärder så kan vi mildra och kanske hindra bestående negativa psykosociala konsekvenser. Vinnare blir inte bara föräldrarna utan även barnet, säger docent Krister Boman, forskningsledare och ansvarig för projektet där studien ingår som en del.
För en del, där förändring sker, är den existentiella krisen dock inledningen till en mer positivt upplevd omvärld. Forskarna tolkar utfallet som att den kraftiga livskrisen kan resultera i en förändrad syn på livet, i negativ eller positiv riktning.
Projektet stöds av Barncancerfonden och Cancer- och trafikskadades riksförbund.
Publikation av studien:
”Parents’ Perceptions of Support When a Child Has Cancer: A Longitudinal
Perspective”
Annika Lindahl Norberg, Krister Boman
Cancer Nursing. 30(4):294-301, juli/augusti 2007
