Det är den viktigaste folkomröstningen sedan Italien blev en republik, anser vissa. På söndag röstar italienarna om premiärminister Matteo Renzis förslag att förändra konstitutionen för att få en starkare regering. Men folket lutar åt ett nej.

En chans för Italien att få en stabilare regering – eller en farlig koncentration av makt hos ett fåtal politiker. Den 4 december ska Italien ta ställning till långtgående förändringar av konstitutionen, och hela landet debatterar nu för och emot i den svåröverskådliga ödesfrågan.

– Det här är den viktigaste folkomröstningen i Italiens historia, sedan 1946 års folkomröstning då vi italienare bestämde oss för att vara en republik, säger Massimo Morisi, professor i statsvetenskap vid Florens universitet.

Maktfrågan

Förenklat innebär förslaget att senaten, en av parlamentets två likvärdiga kammare, skulle få betydligt mindre makt och att regionerna skulle ge upp befogenheter till staten. Det är också anledningen till att väljaren Michele Cestari från Peschiera del Garda slutligen har kommit fram till att han ska rösta ja:

– Jag är trött på att Italien inte lyckas genomföra några reformer för att regeringen saknar kapacitet att styra, säger han.

Samma argument är dock vad som får många att rösta nej. Omar, som inte vill uppge sitt efternamn, jobbar i en livsmedelsaffär i Roms centrum. Han går på magkänslan.

– Jag har inte följt frågan så bra. Men den politiska klassen är inte direkt den bästa, och med ett ja skulle de få mer makt, säger han.

Mot Renzi

Många italienare likställer omröstningen med ett för eller mot premiärminister Renzi. Tidigt i kampanjen nämnde han sina planer på att avgå vid ett nej, ett uttalande han senare har försökt tona ned.

Bland de unga gror en allt starkare misstro mot etablissemanget och flera använder sig av omröstningen som en chans att markera mot regeringen. Medan antalet osäkra väljare sjunker ökar nu försprånget för nejsidan, enligt flera opinionsundersökningar.

Väljaren Paola Vassalli är orolig för att landet vid ett nej ska genomgå samma populistiska utveckling som i andra delar av världen.

– Vi kan inte lägga Italien i händerna på femstjärnerörelsen, säger hon upprört och syftar på den rörelse som grundades av komikern Beppe Grillo och som i EU-parlamentet sitter i samma partigrupp som bland andra Sverigedemokraterna.

Även marknaden fasar för den kaotiska tid som antagligen väntar vid en så kallad ”rexit”, om Renzis regering faller.

Instabilt och långsamt

Samtidigt debatterar experterna vad som är rätt kur för Italien. Landet har blivit sinnebilden för politisk turbulens, med över 60 regeringar sedan 1945. Den likvärdiga maktdelningen mellan kamrarna gör att det går mycket långsamt att godkänna lagar, anser statsvetaren Massimo Morisi.

– Det viktigaste med folkomröstningen är att skynda på lagstiftningsprocessen. Att godkänna en lag från parlamentet i dagens Italien tar 686 dagar, säger han.

Om inte överhuset och underhuset godkänner den föreslagna lagtexten börjar processen om.
Men Gianfranco Pasquino, professor emeritus i statsvetenskap vid Bolognas universitet, håller inte med om att fler lagar måste stiftas fortare.

– Redan nu producerar det italienska tvåkammarsystemet fler lagar än Tyskland, Frankrike och England. Italiens problem är att vi måste stifta färre men bättre lagar.

(TT:s utsända i Rom)

Italiens folkomröstning

Italienarna ombeds att rösta ja eller nej till en revision av konstitutionen, som godkändes av parlamentet i april 2016. I texten föreslås att man ska dra in dagens likvärdiga tvåkammarsystem, reducera antalet parlamentariker och lägga ned CNEL, ett nationellt rådgivande organ för ekonomi och arbetsmiljö. Sammanlagt berörs hela 47 olika artiklar i konstitutionen. Det italienska parlamentet består av två kammare, underhuset (deputeradekammaren) och överhuset (senaten). I underhuset finns i dag 630 ledamöter som väljs på partilistor med fyraprocentspärr för enskilda partier. Överhusets 315 ledamöter väljs i stället via landets 20 regioner, där antal mandat beror på folkmängd. Det parti eller den allians som får flest röster i varje enskild region får cirka 54 procent av den regionens senatsplatser. Systemet gör att det alltid bildas en stark majoritet i underhuset, medan överhuset oftast är mer splittrat. De huvudsakliga partierna som är mot förändringarna är: Femstjärnerörelsen, La Lega, Forza Italia och Fratelli d’Italia. Premiärminister Matteo Renzi är ledare för Demokratiska partiet i Italien, som räknas som ett mitten-vänsterparti. Han anser att förändringen är nödvändig för att genomföra de reformer som kan förbättra Italiens skuldtyngda ekonomi. Men även hans parti är splittrat och vänsterfalangen är emot förslaget. Det är också vissa vänsterextrema grupper. Debatten om att förändra konstitutionen har pågått sedan 1980-talet i Italien. Två andra folkomröstningar har rört konstitutionen. 2001 röstade man ja till vissa förändringar. År 2006 hölls också en folkomröstning om att modifiera förändringarna från 2001, men då vann nej-sidan. Källa: Massimo Moriri, Gianfranco Pasquale, La Stampa, Corriere della Sera, Pier Vincenzo Uleri, professor i statsvetenskap vid Florens universitet.

För och emot

Nej-sidans argument: För många oklarheter Regeringen har varken formulerat exakt vad förändringarna ska uppnå för effekt eller vad som händer om de godtas, enligt statsvetaren Gianfranco Pasquino: ”Reformerna går i riktning mot en större makt till regeringen men inte på ett tydligt, genomsynligt sätt.” Förslagen reducerar valdemokratin, eftersom provinserna försvinner och senaten inte längre väljs av medborgarna utan nomineras av regionala råd. Många menar också att konflikterna mellan regionerna och staten kan öka, eftersom staten får fria händer att blanda sig i regionalpolitiken. Man vet inte heller exakt hur förändringarna ska genomföras, enligt Gianfranco Pasquino: ”Till exempel vet man inte ens exakt hur senatorerna ska väljas. Man måste skapa en lag som gäller för alla regioner, och det går inte ens eftersom fem regioner har en särskild status med större självstyre. Vi kommer att se en lång period av konflikter, tolkningar och osäkerhet”. Källa: Gianfranco Pasquale, www.referendumcostituzionale.online Ja-sidans argument: Italien behöver starkare styre Många moderna demokratier har övergett sitt tvåkammarsystem, exempelvis Sverige och Norge, säger Massimo Morisi. Genom att koncentrera makten till en kammare anser han att man får en stabilare regering som ges en större möjlighet att genomföra sin politik. Med ett ja reduceras antalet representanter i deputeradekammaren vilket både gör att man sparar pengar och accelererar beslutsprocessen. Italiens instabila regeringar gör att det inte går att genomföra långsiktiga satsningar, menar Massimo Morisi: ”Det har påverkat Italien på ett grundläggande sätt. Vi har en av de högsta statsskulderna i världen. Politikerna lyckas aldrig genomföra sin politik. För att skapa en infrastruktur, i till exempel Salerno, Kalabrien, tar det 40 år. Under den perioden byter vi regering 30 gånger och då förändras också inriktningen på politiken.” Flera av ja-sägarna pekar på att förslaget inte är perfekt men att det åtminstone innebär en välbehövlig förändring. Källa: Massimo Morisi, www.bastaunsi.it