I november har ”Harry Potter och dödsrelikerna, del 1” (Harry Potter and the Deathly Hallows, part 1”, David Yates, Storbritannien/USA, 2010) svensk premiär. Filmen baseras på den första delen av den sista boken i den populära bok-serien. Den sista delen har premiär i juli nästa år. Jag är väl måttligt spänd inför premiären av filmen, då jag anser att Harry Potter-filmerna är oinspirerade och har en total avsaknad av originalitet.
Jag har berört detta ämne i tidigare artiklar, men tänkte alltså nu att jag skulle försöka belysa förhållandet mellan böcker och deras filmatiseringar. För det finns olika sätt att förhålla sig till en litterär förlaga. Och slutresultatet kan variera mycket beroende på vilket förhållningssätt man har.
Det verkar inte spela någon roll hur trogen den litterära förlagan man är; det finns alltid inbitna fans som klagar på att filmen har uteslutit något från boken.
Men ska man då verkligen försöka vara så trogen den litterära förlagan man bara kan? Nej, jag tycker inte det. För som regissör är du lika mycket konstnär som författaren; din uppgift är att göra något eget av materialet du får.
Om du slaviskt följer en bok, kommer det att resultera i en film som känns platt och oinspirerad, för du har ju inte tillfört något eget. Istället har du följt en ritning. Det är ungefär som om arkitekten byter jobb och blir byggarbetare. Det är inget fel på detta, men då tycker jag inte han ska kalla sig själv arkitekt längre.
Alla Harry Potter-filmer lider av det faktum att regissören följt den litterära förlagan slaviskt. Den enda skillnaden är att regissörerna har valt att utesluta en del saker det inte funnits tid att visa. Min fråga till dessa regissörer är: Grabbar (alla har varit män), försöker ni göra en visning av ett Harry Potter-museum eller försöker ni göra en film?
Å andra sidan finns det faktiskt regissörer som följt den litterära förlagan ganska nära, men ändå lyckats göra en film värd att se. Ett typiskt sådant exempel är ”Sagan om ringen” (”The Fellowship of the Ring”, Peter Jackson, Nya Zeeland/USA, 2001). Men detta beror nog främst på att Jackson är ett stort fan av bokserien och därför har kunnat visa oss sin bild av Midgård. Han har fortfarande hållit sig nära romanförlagan, men han visar oss vad det är han ser när han läser böckerna.
De bästa filmatiseringarna tycker jag dock är de där regissören har utgått från en litterär förlaga och sedan tolkat själv. För det är vad hela regissörsyrket handlar om: Att tolka. Och det finns ingen regel som säger att du måste följa den litterära förlagan bara för att du valt att utgå från den; man kan ändra hur mycket man vill.
När jag var fjorton läste jag James Fenimore Coopers ”Den siste mohikanen”. Jag tyckte den var ganska tråkig; karaktärerna var stela och dialogen var det ännu värre med. Men Michael Manns film, ”Den siste mohikanen” (”The Last of the Mohicans”, USA, 1992) är allt annat än tråkig. Det är en underbart vackert filmad kärlekshistoria med välskriven dialog. Mann, som inte ens läst boken, valde att göra en egen version av den populära historien, vilket är vad varje regissör som utgår från en litterär förlaga borde göra.
Daniel Espinosa är ett annat bra exempel på en regissör som valt att inte följa romanförlagan slaviskt. Jens Lapidus’ ”Snabba Cash” är en bok som handlar om kalla och beräknande brottslingar som det är väldigt svårt som läsare att sympatisera med. Espinosas filmatisering, ”Snabba Cash” (Sverige, 2010), har dock blivit en historia om desperata män som försöker hitta en väg ut ur sina respektive situationer. I detta fallet tycker jag definitivt att filmen är bättre än boken.
Slutligen har vi de regissörer som väljer att använda sig minimalt av den litterära förlagan. Ett roande exempel är ”The Running Man” (Paul Michael Glaser, USA, 1987). Både filmen och boken utspelar sig i framtiden där det populäraste TV-programmet handlar om en man som ska jagas. Huvudkaraktären i både filmen och boken heter Ben Richards. Men där tar likheterna slut. Boken är en klassisk framtidsdystopi medan filmen mer är ett så kallat actionfordon för Arnold Schwarzenegger. Säga vad man vill om Glasers film, men den är inte slav under romanförlagan.
Ett bättre exempel är kanske ”Lejonkungen” (”The Lion King”, Roger Allers & Rob Minkoff, USA, 1994). Filmen baserar sig på William Shakespeares ”Hamlet”. Men istället för Danmark, utspelar sig filmen i Afrika och man har bytt ut alla karaktärerna till djur. Och eftersom det är en barnfilm, är det inte riktigt lika många som dör i slutet av ”Lejonkungen” som i ”Hamlet”.
Man kan säga vad man vill om Disney, men man kan inte klaga på deras kreativitet när de skapade ”Lejonkungen”.
Bröderna Coen är dock nog de som tar priset när det gäller att vara kreativa med litterära förlagor. ”O Brother, Where Art Thou” (Joel Coen, Storbritannien/Frankrike/USA, 2000) är baserad på Homeros Odyssén. Skillnaderna är så många att de knappt går att räkna. Men filmen handlar fortfarande om en man som är på väg hem till sin fru. Men det är inte grekisk hjälte vi pratar om. Istället är det en förrymd fånge i 1930-talets Mississippi. Och cyklopen är en enögd John Goodman som rånar de stackars straffångarna på allt de har. Filmen genomsyras av flamsig kreativitet och är en av bröderna Coens bästa filmer.
Det finns antagligen lika många sätt att förhålla sig till en litterär förlaga som det finns böcker. Som filmälskare måste jag dock förespråka att regissören inte glömmer bort att han/hon har ett kreativt ansvar. ”The Running Man” är ett ganska flamsigt actionäventyr, fyllt av halvdassiga oneliners levererade av världens mest kända nu levande österrikare. Men jag skulle ju ändå rekommendera den framför att rekommendera någon av filmerna om Harry Potter. För Schwarzeneggers film är mer kreativ, medan det känns som regissörerna bakom Harry Potter-filmerna har blivit hotade med att bli förvandlade till paddor om de vågat ändra så mycket som färgen på väggarna i Hogwarts.
