Som nioårig kille skickas Mio ensam till Sverige för att arbeta ihop pengar till familjen i Thailand. När han några år senare börjar nyttja droger, dra på sig skulder och tjejen gör slut är känslan inombords och allt det omkring Mio ganska kaotiskt.
Jonas Embring, regissör och producent till dokumentärfilmen ”Mio” har kanske gjort mer för Mio och hans vänner än han själv förstår. Efter att ha arbetat närmare tio år som fritidsledare var han en trygg mansperson för många unga människor i Mios kvarter och blev därför accepterad av dem som ett vanligt inslag i vardagen. Filmen om Mio tog tre år att producera, Mio är idag 17 och sista året har han utvecklats till en ung lovande vuxen som börjar ta eget ansvar.
– Jag rekommenderar inte vem som helst att gå och filma invandrare i förorterna. Det fanns många tillfällen då jag ville ge upp och inte heller trodde att det kunde bli någon film, säger Jonas.
Först bodde Mio hos sin faster men blev sedan utslängd. Som hemlöst barn visste inte Mio sina rättigheter. Myndigheterna trodde att Mio bodde med fastern som tog emot bidrag för honom. Det såg mörkt ut för Mio. Några år senare bestämde han sig för att åka tillbaka till hemlandet för att besöka familjen som han inte haft kontakt med på alla dessa år. Detta blev vändpunkten i hans liv.
Han lämnade i Sverige tillfälligt bakom sig sina skulder, saboterade relationer och socialens maktgrepp för att besöka en numera helt ny kultur med andra vardagsproblem som tidigare varit okända för honom. Väl i Thailand förmådde han inte berätta för sin familj hur han egentligen hade det i Sverige, utan visade upp en trevlig fasad för att inte oroa dem och verkade därefter bestämma sig för att ordna upp sitt liv i Sverige.
Mio med Melina som också medverkar som en av huvudpersonerna i filmen.
Eftersom Jonas främst var utbildad till att göra spelfilmer var dokumentärfilm något helt nytt för honom.
– Jag visste inte hur man skulle göra så jag filmade allt som hände och regisserade ingenting i förväg eller under tiden, bara fanns där och dokumenterade allt som hände. När jag var ensam med huvudpersonerna var de mer öppna med tankar och känslor medan de hade en tuffare attityd när de var tillsammans med andra, berättar Jonas efter en visning av filmen på Sörängens folkhögskola i Nässjö.
Att se det här barnet. som på grund av dålig information från vuxenvärlden och okunskap om föräldrarnas avsikt med att skicka iväg honom, inte får och kan utvecklas till en sund vuxen, skär i hjärtat, gråten pressar sig fram. Plötsligt känns det som om detta är det viktigaste man kan se och vara med om just nu. Vad är viktigare än våra barn? Det finns så många barn som har det så här i vårt land.
Jonas får tittaren att känna sig delaktig i både handlingen och miljön; det blir jag som lever just där och då, det blir jag som känner smärtan över att bli övergiven och ilskan eller maktlösheten av socialtjänstens kalla hantering av ”sitt problem” Mio.
I vanliga fall är jag inte förtjust i filmer med våld, intriger och situationer med sjuka relationer. De verkar alltid vara regisserade av någon som inte vet hur det är på riktigt och känns inte heller som om de leder någon vart. Men Jonas film tror jag på, den är äkta, sann och verklighetstrogen. Han visar livet i den krassa verkligheten.
Jonas Embring har nominerats till det prestigefyllda ”Lorenspriset” vid Göteborgsfilmfestival 2009 för sitt arbete med filmen Mio. Mio kommer på DVD den 4 februari och visas under våren på SVT.
Filmen om Mio har sedan biografpremiären hösten 2008 cirkulerat runt på skolbiovisningar, specialvisningar och filmfestivaler. Filmen har väckt debatt och diskussioner om segregation, utanförskap, adoption, ensamkommande flyktingbarn och ungdomsvåld. Den har fungerat som diskussionsunderlag för lärare och pedagoger och har setts av tusentals ungdomar runt om i landet.
