Nanomat har gjort sitt inträde på matmarknaden. Vad är egentligen nanomat och hur påverkas vi av den? EU: s myndighet för livsmedelssäkerhet, Efsa, efterlyser regler och metoder för riskbedömning.
Nanoteknik handlar om att man genom att sönderdela ämnen i mycket, mycket små partiklar, nästan på atomnivå, ändrar deras egenskaper och funktioner, exempelvis kan man påverka matens hållbarhet.
Livsmedelsverket förklarar att syftet med att använda nanopartiklar i livsmedel är bland annat att öka ett ämnes biotillgänglighet. Biotillgängligheten är ett mått på hur mycket av ett ämne i maten som kan tas upp och användas i kroppen. Livsmedel som innehåller nanopartiklar kallas ”nano-foods” eller ”nanolivsmedel”.
Nanopartiklar varierar i storlek, mellan 1 och 100 nanometer, (nm) och kan ha olika struktur och form. En nanometer är en miljarddels meter.
Några jämförelser från Livsmedelverket :
* En DNA-sträng är knappt 10 nanometer på bredden.
* En röd blodkropp är cirka 7 000 nanometer i diameter.
* Ett hårstrå är cirka 80 000 nanometer brett.
Dessa svindlande små nanopartiklar kanske når kroppens cirkulation i högre grad än samma ämne i större storlek och kunskapen om vilka effekter det har på människokroppen är otillräcklig. Det behövs mer forskning.
Med nanoteknik kan man påverka hur näringsämnen i livsmedel lättare kan tas upp av kroppen, exempelvis järn i näringsdrycker. Ett annat användningsområde där man kan påverka livsmedel är i dess förpackningar, där man med nanoteknik kan påverka livsmedlets hållbarhet.
På konsumentinformationen Råd&Röns webbsida kommenterar Kettil Svensson, toxikolog på Livsmedelsverket, nanotekniken inom livsmedel så här:
-Problemet är att det saknas kunskap om nanoteknik på flera sätt, dels hur man ska karaktärisera och mäta dessa i exempelvis livsmedel och dels hur de påverkar oss människor.
Är det sent påkommet att efterlysa regler och metoder först nu?
– Man kanske kan säga att det är lite sent eftersom man började prata om nanoteknik för åtskilliga år sedan, säger Kettil Svensson.
Det var på 1930-talet som nanomaterial började användas. Silver i fotografisk film är ett exempel. Ett annat viktigt nanomaterial som länge producerats i stora volymer är kimrök, rent kol, som används i däck för att öka slitstyrkan. Nanomaterial återfinns i ett flertal produkter såsom kosmetika, kläder, husgeråd, sportartiklar, elektronik, bilvårdsartiklar och leksaker.
Även i livsmedelsförpackningar används till exempel nanopartiklar av kisel för att påverka genomsläpplighet av olika gaser, som till exempel syre. Nanosilver används i hushållsartiklar, såsom kylskåp, skärbrädor och rengöringsartiklar för att skydda mot bakterier och andra mikroorganismer.
Enligt Livsmedelsverket har ett litet antal studier gjorts på försöksdjur. Dessa visar inte alltid entydigt att nanopartiklar utövar mer påverkan än större partiklar men resultaten skiljer sig mellan studier. På cellnivå har till exempel oxidativ stress och DNA-skador påvisats. Det finns också publicerade resultat som visar att nanopartiklar skulle kunna ge inflammationer i olika vävnader i kroppen .
Forskningen har hittills mest handlat om de nanopartiklar vi utsätts för genom inandning. Nanopartiklar kan lagras överallt i luftvägarna, och det är bland annat partklarnas sammansättning, storlek och löslighet som hur de påverkar kroppen.
Nanopartiklar har också förmåga att passera blod-hjärnbarriären och över olika membran i cellerna, man har återfunnit nanomaterial i mitokondrierna och cellkärnan.
Enligt Livsmedelsverket finns det uppskattningsvis 150-600 nanolivsmedel och 400-500 nanoförpackningar på den internationella marknaden. Man tror att användningen väntas öka kraftigt. I dag är endast 0,1 procent av alla registrerade produkter nanoprodukter. 2014 beräknas den siffran vara 15 procent.
Frågor som nu diskuteras inom EU är bland andra hur man ska reglera nanotekniken inom livsmedelsområdet och hur man ska tillämpa gränsdragningen mellan vad som är nano och inte nano.
