Produktionsår: 2009
Produktionsland: Frankrike/USA
Originaltitel: Staten Island
Regi: James DeMonaco
Medverkande: Ethan Hawke, Vincent D’Onofrio, Seymour Cassel, Julianne Nicholson m fl.
Kommer ut: 100113

I början av film får vi se ett kort montage där Staten Island (som också är filmens originaltitel) presenteras som New Yorks “bortglömda” ö. Filmens handling utgår sedan ifrån detta koncept. Därför förstår jag inte riktigt hur de tänkte när de bytte namn på filmen när den skulle marknadsföras utanför USA.

Filmen som helhet handlar om att finna något här i världen som är värt att leva för. Detta symboliseras av själva platsen filmen utspelas på, Staten Island, den bortglömda ön. Vi får följa gangstern Parmie (D’Onofrio) som helt plötsligt får för sig att rädda skogen. Vi får även följa Sully (Hawke) som vill finna något bättre för sin ofödda son. Slutligen får vi även följa den stillsamme och dövstumme Jasper(Cassel), som inte gör mycket väsen av sig, men en dag bestämmer sig för att göra något för någon annan.

Hade jag fått detta berättat för mig, hade jag blivit väldigt sugen på att se denna film. Dessvärre är det inte vidare intressant berättat; det verkar som att regissören inte vet vad han ska göra av sextio av filmens nittiosex minuters speltid. Dessutom känns den bitvis ofokuserad; vill regissören göra en film som tar itu med existentiella frågor eller vill han göra en gangsterfilm? Regissörens osäkerhet gör att man inte riktigt vet vad det är man tittar på, vilket gör att man så småningom tappar intresset på grund av ren frustration.

Filmen är dock välspelad, annat kan man inte säga. Visserligen tycker jag att D’Onofrio är en aning ojämn i sin prestation, men med tanke på att hans karaktär går från hårdkokt gangster till trädkramare på mindre än sju minuter, är detta inte så konstigt. Hawke är dock lika duktig som vanligt; scenen när hans karaktär drabbas av panik och pratar med sin fru är så stark att jag nästan kan rekommendera denna film bara på grund av denna enda scen. Cassel är dock den som är bäst i filmen. Hans karaktär säger inte ett ord i hela filmen, men är ändå den mest talande; han iakttar tyst andra människors handlingar. Sedan får han nog.

Den här filmen är ett skolexempel på hur det kan gå om man har ett bra manus, men låter en oerfaren regissör regissera. Det är egentligen inte en dålig film; vissa av skådespelarna är, som sagt, riktigt bra, men det räcker ju inte hur långt som helst.