Nyligen har en historia dykt upp i Storbritannien om en åttaårig pojke som så ung väger omkring 90 kilo. Jag läste på webben att den här pojken har ”haft sönder fyra sängar, fem cyklar och sex toalettsitsar”. (Okej, detta kommer från tabloidpressen, men ni förstår min tanke.) Pojken klarar uppenbarligen inte en femminuters promenad till skolan utan att bli andfådd, och så fort han kommer dit blir han mobbad, om han nu kommer dit. Det sägs att han missar lektioner i ”flera veckor i rad” på grund av sin dåliga hälsa.

Under ett radioprogram intervjuades barnets mor, och det sades till henne att sonens besvärliga situation var på grund av att hon gav honom ohälsosam mat. Hon erkände detta men sade samtidigt ungefär så här:

– Han vill inte äta hälsosam mat. Jag måste ge honom något, så jag ger honom det han tycker om.

Modern har anklagats för att inte ta hand sin son, och en barnläkare har antytt att hon ”sakta dödar honom.”

Denna sorts sensationalism irriterar mig lite, men jag tror ändå att han har en poäng. Mat är helt enkelt livsviktigt i livet, men kan också leda till vår död.

Det finns en myriad av orsaker till varför en åttaårig pojke kan komma att väga 90 kilo, men som jag uppfattar det så är det grundläggande problemet hans mors attityd att hennes son inte vill äta hälsosam mat och därför känner sig tvingad att ge honom det han själv väljer.

Även om jag är är en liberal person, är jag inte säker på att det är en sådan bra idé att låta barnen bestämma vad de ska äta. Jag försöker att inte låta som en viktoriansk moralist, men disciplin verkar ha slängts ut genom fönstret de senaste åren. Lägg nu till detta faktum att matindustrin alltmer verkar kunna komma fram med lockande, beroendeframkallande och ”smaklöksperverterad” mat, och för att säga det rakt på sak så har vi ett recept för katastrof.

Under årens lopp har många barn kommit till min läkarmottagning. Några är kräsna vid val av mat, men andra verkar till och med från tidig ålder ha en väldigt bred smak, och enligt deras föräldrar äter de vad som helst. Jag är alltid lyhörd att lära mig av andras erfarenheter, så jag poängterar genom att fråga föräldrarna vad de tycker kan vara orsaken till att deras barn äter det mesta. Svaret som jag alltid får är någonting i stil med: ”Tja, han/hon har inget val.” Vad det här i själva verket betyder är att barnet ges mat, och om han eller hon inte äter, erbjuds inga alternativ.

Om man nu börjar med detta tillvägagångssätt tidigt i ett barns liv är det generellt sätt lättare än att man introducerar sådana metoder senare. Även om en hårdare disciplin för äldre barn för mathållningen inte går så bra till att börja med, brukar de emellertid kunna ställa om sig ganska snabbt. För de måste det.

Jag har den bästa önskan för både honom och hans mor. Hellre än att erbjuda denna mor goda råd om kosthållning (något som hon säkerligen fått nog av), är mitt råd att hon skulle bli hjälpt av att förstå att det att låta sin son få sin vilja igenom och få fritt välja vad han vill äta – förmodligen är roten till problemet. Att inta en hård hållning här kan vara smärtsamt för båda två under en kort tid, men jag misstänker att det kommer att rädda dem från mer problem i det långa loppet.

John Briffa är läkare, författare och hälsoskribent i London, med intresse i kosthållning och naturmedicin.

Briffas webbplats http://www.drbriffa.com/

Översatt från engelska: http://en.epochtimes.com/news/7-3-9/52619.html