Så snart de träder in i rummet börjar de 100 personer som väntat på dem att trängas för att få en bra plats, i hopp om att komma nära. Klockan är ungefär halv tre, men inte en själ har gått tidigare. När människorna i klungan slutligen får det de har väntat på, fylls deras ansikten av glädje. Några till och med gråter.

Det här är varken en konsert eller ett sportarrangemang. Folksamlingen är inte fans som väntar på en autograf från sina idoler. De är pilgrimer som tar emot den heliga nattvarden i den Heliga gravens kyrka. Detta är Jerusalem.

Sådan hängivenhet hör till vardagen i den Heliga staden. Den finns överallt. Vilken besökare som helst, religiös eller inte, kan inte låta bli att beröras av dess överväldigande andlighet. Jag blev sannerligen berörd.

Jag besökte nyligen Jerusalem, som en icke-utövande kristen, mest intresserad av historien, men det slutade med en personlig religiös odyssé.

Staden är indelad i två delar – den nya och den gamla. Den Nya staden är det moderna Jerusalem, där besökare kan hitta trendiga butiker, restauranger och caféer, liksom banker och kontorsbyggnader. Det är som vilken stor huvudstad som helst.

Den Gamla staden, som trots att den ligger precis intill den nya, känns som ljusår bort. Omringad av forntida murar är det en laburintliknande blandning av marknader, kyrkor, historiska platser, och affärer som säljer religiösa föremål. De kullerstensbelagda gatorna är långa, trånga och svagt belysta. Här råder livlig aktivitet. Kyrkklockor och bönerop hörs hela tiden. Detta är platsen där historien och religionen hänger kvar i luften som ett tjockt ofrånkomligt moln.

Mitt första stopp i den Gamla staden är vid den Heliga gravens kyrka – byggd på den forntida Golgata – där Jesus enligt Bibeln blev korsfäst, begravd och uppstånden. Då jag går in i kyrkan känner jag mig genast annorlunda. Det finns någonting i luften – en närvaro. Jag är inte religiös, men jag kan känna det.

Innanför den enorma porten möts jag av stenhällen där det sägs att Kristus kropp lades efter korsfästelsen. Den är täckt av stearinljus och smyckad av känslosamma pilgrimer. De ligger på sina knän, kysser stenen och ber. Det är en stark syn.

Runt hörnet finns Jesus grav. Den är omgiven av ett majestätiskt byggnadsverk, stort som ett hus. Runt hela graven finns stearinljus, en del stora, andra små. En målning av Jesus som stiger upp till Himlen hänger över dörren. En lång rad av väntande människor sträcker sig utefter sidan.

Jag står där, djupt berörd av människorna som kommer ut ur graven. Deras ansikten är fyllda av tillgivenhet, en djupgående blandning mellan glädje och sorg. De gråter och kramar varandra, de gör korstecknet. Det är det mest andliga jag någonsin sett – och känt. Jag dras mot ingången till graven.

Jag går in tillsammans med tre nunnor. De är ädre kvinnor, uppenbart rörda av det som pågår. Vi hukar oss och går in genom de små trädörrarna. Jag placerar mitt huvud mot graven och låter mig själv överväldigas av platsens helighet. Efter en liten stund säger någon åt oss att lämna rum åt nästa grupp och vi visas ut av en skäggbeprydd grekisk präst.

Närmast oförmögen att dra mig därifrån, beger jag mig mot den andra våningen i kyrkan, till den plats där Jesus blev korsfäst. Hela området är klätt i guld. Där finns ett stort träkors i mitten, med ljus och ikoner på var sida. Än en gång överväldigas jag av det andliga. Jag känner helt enkelt vördnad. Pilgrimer sitter tysta medan olika grupper läser böner. Jag sitter där i en timme och tar in allt.

Slutligen lämnar jag kyrkan och går till höger, till Via Dolorosa. Det är gatan där Jesus sägs ha burit korset under de sista timmarna i livet. Jag går förbi präster, nunnor och nyfikna betraktare. Det går en regelbunden kortege längs vägen. Det är sorgsna pilgrimer som bär på stora kors och reciterar böner.

Efter att ha gått vilse några gånger, kommer jag till slut till den Västra muren. Det är allt som finns kvar av det Andra judiska templet och som nu tjänar som en mycket symbolisk utomhus-synagoga. Platsen är full av judiska pilgrimer. Eftersom jag uppskattar autentiska upplevelser, lånar jag en kalott och närmar mig sakta muren.

Jag ansluter mig till människor i ortodoxa klädnader, vilka ber intensivt. De rör sina kroppar fram och tillbaka i ett transliknande tillstånd, till synes oförmögna att kontrollera sig själva. Deras böner är knappt hörbara, men det konstanta mumlandet ligger kvar som en ljudmatta i luften. Jag placerar försiktigt mitt huvud mot muren och försöker förstå kraften i platsen på vilken jag befinner mig. Efter en minut eller två går jag ödmjukt därifrån.

Hela min vecka i Jerusalem är fylld av sådana här stunder – djupa upplevelser av personlig och kollektiv andlighet. Det är omöjligt att gå genom den Gamla staden i mer än några minuter utan att möta någonting som är av intensiv betydelse för kristna, judar eller muslimer.

Vare sig man är troende eller inte, finns det inget sätt att komma undan den överväldigande stämning som genomsyrar den Gamla stadens murar.  Min tid där har tvingat mig att ompröva min egen syn på religion. Såsom miljoner före mig blev jag berörd av Jerusalem.

Och som miljoner före mig känner jag behovet av att återvända.

Original på engelska:
http://www.theepochtimes.com/news/6-1-27/37492.html

Kvinnor knäböjer i Den helige gravens kyrka i gamla Jerusalem. (Foto: Chris Mallinos/The Epoch Times)

Jesus grav i den Heliga gravens kyrka i Jerusalem. (Foto: Chris Mallinos/The Epoch Times)