Utvecklingen av naturkatastrofen i Sichuan har sakta förvandlats till en katastrof skapad av människor. Offrens inledande känslor av sorg har nu bytts ut mot ilska.
I samband med denna obeskrivliga katastrof har myndigheterna hävdat att de gjort allt de kunnat i katastrofhjälpen. Varje dag har ett ökat antal trupper skickats ut för att hjälpa till i räddningsarbetet. Folk frågar sig varför – om man redan har gjort allt man kunnat den första dagen, hur kom det sig då att ansträngningarna ökade den andra och tredje dagen?
De kinesiska myndigheterna håller strikt kontroll över alla rapporter kopplade till katastrofen. Endast positiva nyheter tillåts släppas. Detta för att vägleda den allmänna opinionen. Kritiska och/eller självgranskande rapporter tillåts inte. Då de oräkneliga offren dör i tyst väntan på hjälp, har kinesiska medier dagligen börjat sända rapporter som tjänar myndigheternas syften. Den ena efter den andra rörande scenen visas på tv – ”se, ännu ett barn har räddats”.
En del tror att myndigheterna har gjort stora framsteg när det gäller att på ett sanningsenligt sätt rapportera om katastrofen, då en del riktiga nyhetsrapporter faktiskt har släppts. Men det skulle vara fel att tro att detta är beror på förändringar i den auktoritära censuren. Omfattningen av katastrofen är så enorm att censuren har tappat kontrollen och inte längre har möjlighet att hindra negativa rapporter från att publiceras. Internet spelar också en viktig roll i att få ut information.
För några dagar sedan rapporterade alla stora nyhetstidningar om en beväpnad polis som gått ner på knä och bett om ännu en chans att få rädda ytterligare ett barn. Samtidigt var det minst 50 föräldrar och släktingar som med tårar i ögonen gått ner på knä framför räddningsarbetarna och bett dem att rädda deras anhöriga. Naturligtvis har berättelserna om föräldrarna inte rapporterats i den officiella median.
Räddningsarbetet är brett utspritt. De flesta räddningsarbetarna kommer från Folkets frihetsarmé. Dessa soldater kom till katastrofområdet med sina bara händer. De är unga, modiga och starka. Dessa unga modiga män och kvinnor saknar emellertid passande utbildning och verktyg för att vara riktigt effektiva i sitt räddande av liv. De är inga professionella katastrofhjälpare. Nästan alla arbetar med tårar rinnande ner för kinderna.
Den kinesiska censuren har effektivt lyckats hålla de verkliga rapporterna från katastrofen borta från människor. De första tre dagarna efter jordbävningen var de mest avgörande för att rädda liv. Detta tillfälle har nu passerat. Det uppskattas att varje minut som nu slösas bort i räddningsarbetet innebär att ytterligare ett eller två begravda offer kan ha dött. Reportrar har sett att trots att trupperna och räddningsteamen skyndat sig till katastrofområdena utför de i verkligheten räddningsarbetet väldigt långsamt. Många soldater och räddningsarbetare har aldrig sett eller stått inför en kollapsad byggnad. För det mesta vet de inte ens var de ska börja.
Folks känslor har rörts upp och nu har många gått från att känna sorg till att känna ilska. Samtidigt har nyhetsmedia fått order om att minska den nuvarande betoningen på emotionella scener med panikslagna människor och fokusera på scener som beskriver stabilitet. Regeringens censurerade nyhetsmedia har lyckats lura hela nationen. Till och med intellektuella och experter som förväntas övervaka regeringens katastrofprogram har hävdat att de lagt åt sidan alla fördomar och har slutat reflektera och ifrågasätta, som om detta beteende skulle hjälpa den kinesiska kommunistregimen i katastrofarbetet.
På grund av den effektiva censuren i kinesisk media tror människor som inte upplevt jordbävningar tidigare att regimen har gjort sitt bästa. De tror att allting kommer att lösa sig till det bättre.
De vet inte att denna naturkatastrof har blivit en katastrof skapad av människor på grund av regimens sorgliga hjälpförsök. Även om reportrarna vid frontlinjen förstår vad som verkligen händer, tillåts de inte avslöja det för allmänheten.
Det finns en anledning till varför det tog nästan tre dagar att acceptera utländsk hjälp från Japan och varför de kinesiska myndigheterna accepterade Korea och Rysslands hjälp, men inte de högteknologiska hjälpinsatserna från USA eller andra västerländska nationer. Reportrar har fått veta att det inom det kinesiska ledarskapet finns en grupp medlemmar som tror på ”konspirationsteorier” och kom känt att trots att accepterandet av hjälp från väst skulle kunna rädda fler barn och bybor, kan den ”nationella säkerheten” hotas eftersom världen skulle få se hur inkompetenta de kinesiska myndigheterna är.
Det finns en till orsak: Om de kinesiska myndigheterna tillåter USA:s och västerländers räddningsteam att komma till katastrofzonerna skulle dessa individer kunna avslöja detaljer om katastrofen när de kommer tillbaka till sina hemländer. Om de exponerade inkompetensen och bristen på flexibilitet i Kinas räddningssystem skulle det kunna skada Kinas rykte. Om sådana nyhetsrapporter kom tillbaka in i Kina, skulle det kinesiska folket förlora förtroendet för sin regering.
De kinesiska regeringstjänstemännen som sätter makt och rykte före människors liv bryr sig inte om de som lider. För dem säkras makten så länge de kontrollerar media och får 1,3 miljarder människor att ”lägga åt sidan alla reflektioner och helt och hållet stödja sin regering”. Med sitt sätt att tänka och agera enligt det kinesiska kommunistpartiets ideologi, känner de av ren vana att de har ”minskat dödsfallen till ett minimum”.
Det är ganska lätt att förutse att de härnäst kommer att öka sin popularitet genom att hålla någon typ av pampig show för att framhäva sin överlägsenhet och fortsätta få det kinesiska folket att känna sig berörda av deras ansträngningar.
Det verkar emellertid inte vara så lätt att fortsätta lura offren för jordbävningen eller dölja faktumet att regeringen varit ineffektiv och inkompetent under räddningsarbetet. En del offers familjemedlemmar blev extremt arga efter att via internet ha fått veta att regeringen dröjde med att godkänna utländska hjälpinsatser till landet. Enligt ett vittne såg det ut som om de kunde döda någon när som helst.
Inget land kan bära ansvaret för den inverkan som en jordbävning har. De som insisterar på att vägra internationell hjälp är dock inte annorlunda än mördare. Jag måste följa mitt samvete och säga detta!
De personerna i toppen av KKP:s ledarskap, vilka leds av Wen Jiabao, har kraftigt förespråkat accepterandet av utländsk hjälp. Men Wens förslag avslogs två gånger vid höga möten. Senare gjorde Hu Jintao och Wen Jiabao en kompromiss genom att acceptera Japans erbjudande om assistans. Deras förklaring till de övriga ledarna var att vänskapen mellan de två länderna fortfarande känns av efter Hus senaste besök i Japan samt att japanerna är mer disciplinerade och lätta att kontrollera. Medan skalvets offer kämpar på dödens rand och medan människor engagerat försöker stödja regeringens hjälpprogram är regeringen själv tveksam till huruvida man ska ta emot utländsk hjälp eller inte! Trots det faktum att vi redan har förlorat de viktigaste timmarna att rädda offren, sätter regeringen fortfarande upp restriktioner för hur mycket utländsk hjälp som är tillåten. Dessutom tillåts inte USA:s räddningsteam, vilket är det största och bästa i världen, att komma in i Kina för att hjälpa till.
Vad kommer att hända när de som desperat har sett sina anhöriga bli begravda får veta den här informationen?
Även fast det japanska räddningsteamet tillåts komma in i landet har myndigheterna fortfarande många farhågor. Om effektiviteten och snabbheten hos det välutrustade japanska räddningsteamet är mycket bättre än det kinesiska teamets som arbetar bredvid, då skulle offren också mycket väl kunna tänkas ifrågasätta regeringen. ”Varför tilläts de inte komma in tidigare? Varför tilläts inte fler utländska räddningsteam med mer avancerad utrustning att komma?”
Naturligtvis har myndigheterna lyckats sätta igång en kampanj för folk över hela landet, där alla ska ”gå ut och lita på regeringens räddningsarbete”. Till och med om antalet döda i katastrofområdet var högre än 50 000 eller 100 000 skulle de anhörigas gråt och klagan återigen sköljas över av det ”patriotiska dånet”.
De senaste dagarna har jag stått framför ruinerna av skolor där många barn fortfarande ligger begravda under stenmassorna och jag har tänkt för mig själv, ”De hade otur som var kinesiska barn”.
Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-5-20/70847.html
