Henry P. Stapp är teoretisk fysiker på University of California och har arbetat med vissa av grundarna till kvantmekaniken. Han har inte som mål att bevisa att själen existerar, men säger att det ligger inom fysikens lagar att själen skulle kunna existera.
Det är inte korrekt att säga att det är ovetenskapligt att tro på själen, enligt Stapp. Här syftar ordet ”själ” på en personlighet oberoende av hjärnan eller resten av den mänskliga kroppen och som kan leva vidare efter döden. I sin artikel ”Compatibility of Contemporary Physical Theory With Personality Survival” skriver han: “Starka tvivel på att personligheten kan överleva, vilka baseras enbart på tron att ett liv efter döden är oförenligt med fysikens lagar, är ogrundade.”
Han arbetar med Köpenhamnstolkningen av kvantmekaniken – mer eller mindre den tolkning som användes av två av grundarna till kvantmekaniken, Niels Bohr och Werner Heisenberg. Även Bohr och Heisenberg hade vissa meningsskiljaktigheter beträffande hur kvantmekaniken fungerar, och sedan dess har det funnits många förståelser kring teorin. Stapps artikel om Köpenhamnstolkningen har blivit inflytelserik. Den skrevs på 1970-talet och Heisenberg skrev en bilaga för den.
Stapp påpekade följande angående sitt koncept: ”Det har inte funnits något tecken på att personligheten skulle överleva i mina tidigare beskrivningar (eller uppfattningar) av denna ortodoxa kvantmekanik.”
Varför kvantteorin skulle kunna antyda ett liv efter döden
Stapp förklarar att grundarna till kvantteorin krävde att vetenskapsmännen i grund och botten behövde dela världen i två delar. Ovanför linjen kunde den klassiska matematiken beskriva de fysiska processer man erfor empiriskt. Under linjen kunde kvantmatematiken beskriva en värld ”som inte krävde fullständig fysisk determinism”.
Angående den här världen under linjen skrev Stapp: ”Normalt finner man att det utvecklade tillståndet i systemet under linjen inte passar ihop med någon tänkbar klassisk beskrivning av de egenskaper som är synlig för observatörerna.”
Hur gör då forskarna för att observera det osynliga? De väljer ut specifika egenskaper i kvantsystemet och sätter upp en apparatur för att studera deras effekter på de fysiska processerna ”ovanför linjen”.
Nyckeln är vad den som genomför experimentet väljer. När observatören arbetar med kvantsystemet har det visat sig att dennes val fysiskt har påverkat vad som manifesteras och kan observeras ovanför linjen.
Stapp citerade Bohrs analogi för den här interaktionen mellan en forskare och resultaten från dennes experiment: ”[Det är som] en blind man med en käpp: när han håller löst i käppen är gränsen mellan personen och omvärlden skiljelinjen mellan handen och käppen; men när käppen hålls hårt blir den en del av utforskandet: personen känner att han själv förlängs till käppens ände.”
Det fysiska och det mentala är sammankopplat på ett dynamiskt sätt. Gällande relationen mellan sinnet och hjärnan tycks det som om observatören kan hålla fast vid en utvald hjärnaktivitet som annars skulle vara flyktig. Detta är ett val som liknar det val en vetenskapsman gör när han bestämmer sig för vilka egenskaper som ska studeras i kvantsystemet.
Kvantfysikens förklaring till hur sinnet och hjärnan kan separeras eller skiljas åt, men ändå vara kopplade genom fysikens lagar ”är ett välkommet uppdagande”, skrev Stapp. ”Det löser ett problem som har besvärat både vetenskapen och filosofin i århundraden – det föreställda behovet från vetenskapen att antingen likställa sinnet med hjärnan, eller att göra hjärnan dynamiskt oberoende av sinnet.”
Stapp säger att det inte är i strid med fysikens lagar att en död persons personlighet kan ansluta till en levande person, som i fallet med den så kallade andebesittningen. Det skulle inte krävas någon förändring i de ortodoxa teorierna, även om det skulle ”kräva att man släpper på tanken om att fysiska och mentala händelser inträffar bara när de är hopparade.”
Den klassiska teorin inom fysiken kan bara undvika problemet, och klassiska fysiker kan bara jobba för att misskreditera intuitionen som en produkt av mänsklig förvirring, sade Stapp. Vetenskapen borde istället, menar han, erkänna ”de fysiska effekterna från medvetandet som ett fysiskt problem som behöver besvaras med dynamiska termer.”
Hur denna förståelse påverkar moralen i samhällsstrukturen
Dessutom är det avgörande för att kunna behålla mänsklighetens moral att man betraktar människor som mer än bara maskiner och kött och blod.
I en annan artikel med titeln ”Attention, Intention, and Will in Quantum Physics” skrev Stapp: ”Det har nu blivit vida ansett att allmänhetens assimilering till detta ’vetenskapliga’ synsätt, enligt vilket varje människa i grund och botten är en mekanisk robot, sannolikt har en betydande och nedbrytande påverkan på moralen i samhällsstrukturen.”
Han skrev om ”den växande tendensen hos människor att rentvå sig själva med att det inte är ’jag’ som är skyldig, utan någon mekanisk process inombords: ’mina gener fick mig att göra det’, eller ’min höga blodsockerhalt fick mig att göra det’”.
Översatt från engelska
