Titel: Gran Torino
Produktionsår: 2008
Produktionsland: USA/Australien
Regi: Clint Eastwood
Medverkande: Clint Eastwood, Christopher Carley, Bee Vang, Ahney Her m fl.
Betyg: 4/5
Clint Eastwood, född 1930, är som skådespelare känd för sina hårda machoroller i filmer som ”Den gode, den onde och den fule” (”Il buono, il brutto, il cattivo, Sergio Leone, Italien/Spanien/Västtysklan, 1966) och ”Dirty Harry” (Don Siegel, USA, 1971). De senaste tio åren har han dock främst suttit i regissörsstolen och visat finkänslighet som man aldrig skulle tro att ”Dirty Harry” skulle kunna ha. Denna, den senaste av hans filmer, är en fin liten historia.
När han startade sin skådespelarkarriär, skapade Eastwood oförglömliga karaktärer som Mannen utan namn och ”Dirty Harry. Visst är han bra i dessa filmer, men i ”Gran Torino” får vi se prov på ett mer finstämt spel; jag tycker faktiskt att Eastwood här gör en av sina bästa rollprestationer. Han spelar Walt, en grinig gammal änkling som bor i ett område där det nu mest bor koreaner. Han muttrar mycket för sig själv och har nära till rasistiska uttalanden. Situationen blir inte direkt enklare med tanke på att han stred i Koreakriget. Men, allteftersom vi får bekanta oss med Walt, ser vi att han kanske inte är riktigt så elak som han först verkar. Man känner igen gamle Dirty Harry i Walt, men Eastwood lyckas, med små medel, skapa en bild av varmhjärtad gammal man.
Filmens titel syftar på Walts Bil, en klassisk amerikansk bil, tillverkad 1972. Ett av områdets kriminella gäng vill värva Walts unga granne, Tao (Vang) till gänget. Taos initiationsprov blir att stjäla bilen. Det går inte direkt som väntat, men Walt vill inte blanda in polisen, eftersom han gör saker och ting på ”sitt” sätt. Detta slutar med att Tao får arbeta för Walt, som snart blir som en mentor för Tao. Kulturkrockar har det gjorts en hel del filmer om, och temat är ju inte helt obekant. Men Eastwood har fokuserat filmen på sin karaktär, medan allt annat fungerar som en bakgrund till att berätta om Walt. Eastwood blir aldrig sentimental, vilket gör att filmen behåller sin skärpa från början till slut.
Filmen känns, trots den ganska väl tilltagna budgeten på 33 miljoner dollar, som en Independentfilm. Walt rör sig i sitt område, där han bott hela livet. Han går till samma affärer, klipper sig hos samma frisör och dricker öl med samma män. I de koreanska rollerna har Eastwood valt att använda amatörskådespelare, varav bara en har tidigare erfarenhet. På det hela taget har Eastwood skapat en film som känns väldigt intim. Jag tycker han bara blir bättre och bättre och hoppas att vi får hinna se fler av hans filmer (karln fyller ju trots allt 79 i år!).