När Thomas Jefferson skrev självständighetsdeklarationen för Amerikas inte alltid helt förenade stater tillade han frasen ”en anständig respekt för mänsklighetens åsikter”, som ett av våra nationella åtaganden. Han förstod att ett land inte kunde ignorera eller snäsa av andras åsikter.
Men hör vi deras röster överhuvudtaget? Visar vi verkligen respekt, eller för den delen, försöker vi förstå vad övriga världen säger och hoppas, eller vad vårt nationella uppdrag har varit från de första dagarna av ”Ödets manifest” i försök att omforma världen till vår avbild och införa villkor i våra ”värderingars” namn.
Vi [USA] använder påtryckningar, ekonomisk slagkraft och vår status som supermakt som hävstänger för att insistera på att det är vår väg eller den rätta vägen. När våra bankgangstrar övertog ansvaret, när Kongos skuld växte, blev insatserna kvävande. Kongos politiska ”oberoende” omvandlades till ekonomiskt beroende. Snart nog finansierade deras pengar väst, inte tvärtom.
För att använda ett uttryck myntat av den avlidne Walter Rodney Guyana ”underutvecklade” väst faktiskt Afrika, inte tvärtom.
I ”hjälpandets” namn hjälper vi faktiskt oss själva att få tillgång till andra länders resurser.
De flesta amerikanerna är omedvetna om den kejserliga arrogansen som har varit vårt signum internationellt i både konservativa republikanska förvaltningar och ”liberala” demokratiska sådana.
Våra medier är också delaktiga, främst genom att vara intetsägande, trångsynta, partiska och inåtvända. När jag frågade den mycket sansade Los Angeles-baserade produktionschefen av en film, som jag gör i Kongo, vad han visste om Afrika innan han tog jobbet, formade han sina fingrar till en stor nolla. Och han tvekade inte att erkänna det.
Kanske för att han visste att han inte var ensam.
Ibland när man tittar utanför våra gränser kan man lära sig mycket om vad som är och inte är på gång just här [i USA]. Man kan också börja se att processen med inflytande sker på två sätt och att vår politik har fått djupgående oförutsedda konsekvenser vad gäller att påverka tillbaka i vår egen kultur.
Eftersom vi har gett stöd åt diktatorer utomlands, har vi själva blivit mer diktatoriska när logikens kraft och förtryck infiltrerar vår egen politik. Kanske har de alltid funnits där.
Här i Kongo stödde USA, (en del säger att USA skapade) Mobutu-regimen som styrde med våld och hot i 32 år. Den vann i många år det inofficiella tredje världens ”starke mans lotteri” genom att stjäla mer än till och med de belgiska kolonisatörerna.
Mobutu hade flera hus i Europa medan hans eget folk svalt. Det fanns inget som han inte kunde sälja, och inget som han inte kunde köpa. Sonen till den mördade kongolesiska ledaren Patrice Lumumba sade att Mobutu försökte få honom på sin sida med hjälp av pengar.
Hans regim blev känd som en ”kleptokrati,” som styrde med stölder. Korruptionen var utbredd. Det var ett land där det man kunde betydde mindre än vem man kände. Presidenten tog sin del av alla transaktioner, svindlade även sina amerikanska och europeiska stamkunder. Väst drev med det uppenbara givandet och tagandet av mutor som är vanligt förekommande i Afrika.
Ack, så överlägsna vi kände oss.
De krävde ett samhälle med lagar. Men i stället för att verka uppbyggande på länder som det gamla Zaire, började vi efterlikna dem. Deras sätt att ”göra affärer” blev vårt eget.
Det har varit en ”Mobutusering” av Amerika. Hur skall man annars förklara hur vår ekonomiska elit har plundrat landet med bedrägliga ekonomiska transaktioner på alla fronter. Mobutu skulle ha skakat på huvudet åt det senaste försvinnandet av biljoner, inte bara miljarder.
Hade han levt, hade kanske Mobutu även lämnat sitt marmorpalats för att bli en investeringsbankir på grund av girigare globala ”vinster” i bonusar, ersättningar och kriminella planer som Wall Street har fulländat för att berika sig själva. Vem vet, kanske skulle Mobutu ha byggt en staty till hyllning av Bernard Madoff, som fick Mobutus egna ”omläggningar av resurser” att se småaktiga ut.
Kanske om han hade varit lite mindre uppseendeväckande och påfallande, och villig att uppdatera sina arbetsmetoder, kunde han ha hållit på och plundrat ännu mer.
Mobutu använde sin ställning i regeringen för att stjäla. Wall Street gick ett steg längre och använde sina pengar och sin makt för att snöpa av regeringens kontroller så att de kunde göra detsamma.
Kritiken av Mobutu var att han skapade ett samhälle där bara de jätterika hade övertaget. Sant, det var inte bra. Han var fruktad och hatad. Men det vi har idag är sämre eftersom åtminstone folket där visste vem fienden var. Den fattigaste, outbildade kongolesiska lantbrukaren visste att han stal från dem.
Våra Mobutuer i USA tenderar att vara osynliga, är ibland till och med beundrade, när ojämlikheten i landet stiger med i takt med fattigdom, hunger, utmätningar och ökande arbetslöshet. Det är ett brott i det dolda, inte ett som utförs öppet.
Som begrepp gör kleptokrati inte rättvisa åt alla plundringar och skövlingar som sker av särintressen, inte bara av regeringen. Nyligen hölls i det kongolesiska parlamentet en nationell konferens för att diskutera olika sätt att bekämpa korruption. Det kvarstår för oss att ha en sådan konferens i vår egen kongress.
Kongo har också en institution som vi kan söka att efterlikna. Den heter ”det ständiga parlamentet.” Det sammanträder varje dag på gatan i olika gathörn där folk står runtomkring och tittar ner på trottoaren och läser förstasidorna i tidningar som många inte ens har råd att köpa. De läser och diskuterar politik i landet.
Kanske är det därför ledare över hela världen fruktar ”gatan” där människorna uttrycker sin vrede över de brott som begåtts i deras namn och mot deras intressen. I USA är ”gatan” alltför ofta en motorväg utan fotgängare.
Mediachannels nyhetsgranskare Danny Schechter har filmat i Kongo RDC. Hans nya bok har inspirerat till en film, ”Plunder: The Crime of Our Time”. Kommentarer mejlas till [email protected].
Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/26942/
