• Title: Prince of Persia: The Sands of Time
• Productions: 2010
• Produktionsland: USA
• Regi: Mike Newell
• Medverkande: Jake Gyllenhaal, Gemma Arterton, Ben Kingsley, Alfred Molina m fl.
• Kommer ut: 100922

Jag har spelat tv-spel sedan jag var gammal nog att hålla en spelkontroll. Men jag är ändå inte vidare förtjust i filmer baserade på dessa spel, eftersom de oftast känns som innehållslösa dussinproduktioner. Denna film är, dessvärre, inte mycket bättre. Detta trots att rollistan är minst sagt gedigen.

Handlingen har ett enkelt upplägg; prins Dastan (Gyllenhaal) och prinsessan Tamina (Arterton) ger sig ut på ett äventyr för att hindra att någon utnyttjar ett magiskt föremål som gör att man kan färdas tillbaka i tiden. Under resans gång måste de fly undan lönnmördare, banditer och en hel armé. Precis som i spelen, är Dastan en flink rackare; akrobatik på film har uppskattats sedan Buster Keaton gjorde stumfilmer på 1920-talet. Och det uppskattas fortfarande. 

Dessvärre lider filmen av att handlingen känns som den är tagen ur en mall. Detta hade inte nödvändigtvis behövt resultera i en dålig film. “Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl” (Gore Verbinski, USA, 2003) skiljer sig inte särskilt mycket från denna film. Faktum är att jag tror att Disney, som ligger bakom båda filmerna, försökte upprepa sin framgång med pirater med denna film. Skillnaden ligger i att Verbinskis film, och dess uppföljare, har en charm som “Prince of Persia: The Sands of Time” saknar.

Mike Newell är mannen bakom “Donnie Brasco” (USA, 1997) och han har även regisserat den fjärde filmen om Harry Potter, “Harry Potter och den flammande bägaren” (“Harry Potter and the Goblet of Fire”, Storbritannien/USA, 2005). Men i och med att “Donnie Brasco” är en helt annan genre och Harry Potter-filmen var en lika medioker historia som denna film, är det inte särskilt förvånande att regin känns ljummen. Och om regissören inte riktigt vet vad han gör, är det inte så konstigt att inte ens talanger som Gyllenhaal och Kingsley kan rädda denna film. Molina, som gör en ytterst underhållande roll som en man som anordnar strutsrace, klarar sig dock undan med äran i behåll, precis som han oftast gör.

Disney försökte återskapa framgången de fick med Verbinskis piratfilmer genom att byta ut hav mot sand. Skillnaden ligger i regissörernas förhållande till sina filmer. När man ser Verbinskis filmer märker man att han har ett intimt och pojkaktigt förhållande till sina pirater, vilket är anledningen till att filmerna är så underhållande. När man ser Newells film saknas denna känsla; han verkar vara mer intresserad av datoranimerade ormar än han är av sina karaktärer. Och det är väldigt tråkigt att titta på en film som inte ens regissören är intresserad av.