Nyligen hölls det elfte ”Flushing Forum” i New York. Där diskuteras det världsomspännande fenomen som artikelserien ”Nio kommentarer om kommunistpartiet” skapat sedan den publicerades för fyra år sedan – en våg av kineser som lämnar det kinesiska kommunistpartiet och dess underorganisationer.
På ”Flushing Forum” berättade Zhao Liping, volontär vid servicecentret för utträde ut kommunistpartiet, varför hon tagit avstånd från kommunistpartiet och även hjälpt 2000 personer i och utanför Kina att lämna partiet.
Följande är utdrag ur Zhaos tal:
De nio kommentarerna har startat en massiv våg av utträden ur kinesiska kommunistpartiet. Efter att ha läst de nio kommentarerna lämnade jag inte bara partiet själv utan blev även en volontär vid servicecentret för utträde ut kommunistpartiet. Jag vill dela med mig av mina personliga erfarenheter och vad mina familjemedlemmar har varit med om när det gäller ohyggligheter som begåtts av den kinesiska kommunistregimen. Vad jag vill säga är att det är ytterst viktigt att lämna kommunistpartiet och bli en kines med värdighet.
Sen de nio kommentarerna publicerades av Epoch Times för första gången 2004 har omkring 46 miljoner människor lämnat det kinesiska kommunistpartiet och dess underorganisationer. Att ett så stort antal kineser nu lämnat partiet visar tydligt att kineserna är medvetna om att kommunistpartiet är dömt att falla samman. Många kineser anser nu att det att lämna partiet inte bara kommer garantera deras säkerhet, utan faktiskt skydda deras liv. Efter att ha läst de nio kommentarerna insåg jag svaret på en fråga som jag länge funderat på. Frågan var varför min far, som var en soldat i röda armén, alltid sade åt mig att ”vara tyst så jag inte skulle bli dödad”. Min mor, som också var soldat, brukade sjunga för mig när jag var liten. Kanske är det för att jag hört den sången så många gånger som jag kommer ihåg vissa rader som ”kommunistgängen dödar folk som om de slog gräs”.
När jag var barn sade min far ofta till mig att mycket få soldater återvände från en strid. Somliga av soldaterna var frivilliga, men andra hade tvingats att gå in i armén när de var i tonåren eller tjugoårsåldern. Några av de högre befälen som min far blev vän med dömdes för antirevolutionärt beteende och dödades på fläcken bara för något de sagt i förbigående. Den typen av händelser var vanliga under den här perioden. När jag frågade min far varför tog han mig genast i sin famn och sade åt mig att vara tyst.
Närhelst jag klagade på den kinesiska kommunistregimen och dess politik inför min familj blev min far alltid väldigt nervös och påminde mig att det var ett brott belagt med dödsstraff. Fastän han visste att kommunistpartiet är ett ondskefullt och våldsamt parti som dödat miljontals oskyldiga människor var han rädd att säga något om det. Han hade bevittnat så många fall där folk talat ut. Otaliga oskyldiga människor dödades av kommunistpartiet oavsett hur mycket de gett av sig själva till partiet. Så snart någon sade något som betraktades som antirevolutionärt eller mot partiet hamnade de i fängelse eller avrättades.
Min mor rymde från sitt föräldrahem och gick med i armén när hon bara var tretton. Hon var född i en rik familj och hade fått en utbildning. Tre månader efter att den kinesiska kommunistregimen etablerades 1949 började de genomföra landreformer och rensa ut den jordägande klassen. Min mor klassificerades under den perioden som jordägare på grund av hennes familjebakgrund. Många kineser idag är inte så bekanta med den här termen, men för äldre kineser är det ett mycket känsligt ord. Den så kallade rika jordägarklassen innefattade alla som ägt ens den minsta lilla landbit eller egendom. Över en natt togs all mark som hennes familj ägde ifrån dem. Eftersom min mor var med i regimens styrkor tvingades hon att helt bryta med sin familj som klassificerats som jordägare.
Min mor sjöng ofta en sång för mig när jag var barn. Texten handlade om hur kommunistpartiet dödar otaliga människor som om de slog gräs. Hon sade att när hon var barn kom ofta soldater från röda armén till hennes hem. Barn såväl som vuxna var så rädda att de gömde sig i källaren under huset. Röda arméns soldater gick från dörr till dörr och krävde pengar och värdesaker när de kom till en by. Om de inte fick vad de ville vände de upp och ned på folks hem och tog vad de ville ha. De boende som inte samarbetade dödades omedelbart. De var som banditer. De satte eld på hus, dödade människor hur de ville, stal och plundrade värdesaker. Deras syfte var att eliminera jordägarna och bryta upp familjerna. Vid den tiden frågade jag oskydligt min mor varför man sade oss att detta var ”folkets armé” eftersom de terroriserade folket på det här viset. Min mor svarade mig inte. Hon stirrade bara på mig och sade att jag aldrig fick tala om sådana saker utanför hemmet.
Detta påminner mig om en annan händelse som påverkade min familj. Under kulturrevolutionen tog mina föräldrar hjälp av min fattiga faster för att ta hand om mig. Hon tog vanligen med sig sina barnbarn till skolan med mig. Efter att vi varit tillsammans en längre tid uppstod givetvis konflikter då och då. Vid ett tillfälle skällde min fasters dotterdotter ut min mor så hon började gråta och kallade henne för en ondskefull jordägare bara för att hon kritiserat hennes beteende. Vid den tiden var det inget jag var mer rädd för än att någon skulle kalla oss jordägare. Om man kom från en ”vanärad” familj blev man grovt förolämpad och diskriminerad i skolan och i grannskapet. Hela byn diskriminerade så kallade jordägare.
Genom de händelser som min familj och jag varit med om har jag kommit att betrakta kommunistpartiet som ett rent gangstergäng som anser att det kinesiska folket är korkat. Såhär har kommunistpartiet alltid behandlat det kinesiska folket.
Engelsk version: http://en.epochtimes.com/n2/content/view/9201/
