Djingis Khan (1162-1227), även känd som Tjinggis Khan, grundade Mongolimperiet och hans barnbarn etablerade Yuandynastin i Kina.

På mongoliska betyder Djingis stor och kraftfull, och khan betyder ledare eller kung. Namnet Djingis Khan fick han som titel och namn när han förenade alla stammar på den mongoliska platån. Hans födelsenamn var Temujin som av vissa historiker tros betyda ”fint stål”.

Temujin var son till en stamhövding. Hans far, hövdingen, blev mördad av tatarer med gift när Temujin var barn. Familjen övergavs då av stammen och levde i fattigdom. De tvingades att i sitt nomadliv gå igenom många svårigheter utan beskydd av en stark stam.

Temujin blev mobbad i barndomen av folk från andra stammar men han slog alltid tillbaka, ibland med risk för sitt eget liv. Han växte upp till en bestämd ung man med stort mod och med en beundransvärd motståndskraft och hans charm började ge honom vänner och anhängare hos de andra stammarna.

Temujin anslöt sig till en stor stam under Toghrul, som hade titeln Wang Khan på kinesiska, för att söka hjälp när hans nygifta maka togs med våld av Merkit, en rivaliserande stam. Med Toghruls hjälp besegrade Temujin Merkit och räddade sin fru.

I andra strider vann Temujin mer respekt och popularitet genom att hans stam tog emot de erövrade stammarna, främjade lojala personer från alla stammar och belönade militära prestationer oavsett personens ursprung.

Sålunda växte hans stam snabbt och fientlighet uppstod från andra stammar, med strider som följd. År 1206 enade Temujin alla stammarna på den mongoliska platån som kollektivt är känt som ”mongolerna” av omvärlden, och han fick titeln ”Djingis Khan”.

Hos nomadstammarna utbildas mongolerna i tre viktiga färdigheter: ridning, brottning och bågskytte. Ridning är ett måste för djurens bete och förflyttning, brottning för en bra fysisk kondition och bågskytte för jakt eller försvar. Dessa viktiga färdigheter krävs för att de ska kunna överleva i den hårda miljön.

För att kunna utnyttja dessa viktiga militära färdigheter fullt ut utvecklade Djingis Khan en rad taktiker. En av de mest framträdande dragen var att de mongoliska soldaterna, som behärskade ridsporten suveränt, hade vardera minst 2 till 3 hästar att byta med under ridningen. Genom en enkel kosthållning blev det mongoliska kavalleriet dessutom snabbt och kunde starta långväga räder på nätterna.

Djingis Khan satte en gång igång en överraskningsattack där hans kavalleri marscherade över två hundra kilometer inom 24 timmar. Det var inte konstigt att det mongoliska kavalleriet beskrevs som ”komma snabbt som fallna från himlen och lämnar lika snabbt som blixten”.

Djingis Khan var en mästare i strategi. Han visade exceptionella färdigheter när det gällde att bygga allianser eller isolera fienden. Han visade stor tolerans mot traditioner och seder i de erövrade områdena så länge folket där visade honom lojalitet. Medan han utvidgade sitt territorium infördes många religioner i Mongoliet, såsom buddhism, taoism och islam.

Djingis Khan tog vara på sina fienders meriter och tvekade inte att införa deras teknik. Han lärde sig taktiken om städers belägring från Jurchen och kineser. Han insåg vikten av att ha skickliga hantverkare och att döda icke-mongoliska hantverkare var förbjudet under hans erövringståg. Under sina många militära framsteg i väster tog han alltid med sig en massa olika hantverkare tillbaka till Mongoliet.

Den mongoliska armén ägde spjutspetsvapen och organiserad 500 artillerienheter vilket kraftigt förbättrade deras förmåga att attackera.

Hans omfattande fälttåg väster ut bröt upp Europas och Asiens gamla gränser. Kriget orsakade massförstörelse i många länder, men sammanförde också de orientaliska och västerländska kulturerna. Följaktligen spreds kinesiskt krut och sedlar till väst, och västerländsk medicin och vävda varor infördes i Kina.

Djingis Khan sågs av mongolerna som en stor nationell hjälte och grundare av det mongoliska väldet. Hans efterträdare utvidgade riket till det största imperiet i historien. I Kinas historia beskrivs han som en beslutsam och ambitiös kejsare. I Persien och Östeuropa sågs han som en fruktansvärd erövrare.