loadingQuebecs premiärminister Jean Charest skapade Bouchard-Taylorkommissionen för att reda ut hur långt provinsen bör gå i att hysa religiösa minoriteter i området. (Peter McCabe/AFP/Getty Images)
Quebecs premiärminister Jean Charest skapade Bouchard-Taylorkommissionen för att reda ut hur långt provinsen bör gå i att hysa religiösa minoriteter i området. (Peter McCabe/AFP/Getty Images)
Utrikes

Diskussioner i Kanada om etniska grupper

Joan Delaney, Epoch Times Kanada

Debatten om vad som är förnuftiga förutsättningar för minoritetsgrupper i Quebec tog ny fart i januari efter att staden Herouxville antog ett kontroversiellt regelverk för vett och etikett för invandrare.

Det faktum att det inte bor några invandrare i Herouxville  är kanske en indikator på den allmänna oron som kommer till ytan i Quebec, över hur långt samhället ska gå för att anpassa sig till nya invandrarkulturer och religiösa vanor.

Efter en del händelser som att KFUM-KFUK täckte för fönstren efter klagomål från strikt ortodoxa judar vilka ansåg att ungdomar inte skulle utsättas för synen av kvinnor i gymnastikdräkt, kokar debatten. Den ångade än mer i september när en kommission som regeringen utsett för ändamålet påbörjade en serie med utfrågningar på 17 platser över provinsen.

Kommissionen som leddes av sociologen Gerard Bouchard och filosofen Charles Taylor har lyssnat till invånares synpunkter, till största delen landsortsbor. Majoriteten av dem verkar vara av åsikten att nykomlingar borde göra mer för att anpassa sig till dem snarare än omvänt.

De klagomål som framkommit i utfrågningarna går ut på att religiös extremism kan komma att hota Quebecs svårvunna, sekulariserade livsstil. Invånare upplever att Quebec går för långt i att integrera invandrares religiösa utövanden, speciellt på arbetsplatserna.

– Jag är rädd att utlänningar ska lura på oss sina värderingar så att vi förlorar vår plats. Det är som att jag bjuder hem någon och han sakta visar mig vägen ut genom ytterdörren, sa en pensionerad ingenjör som nyligen talade vid utfrågningarna i Saguenay.

Fo Niomi, chef för den ideella organisationen Centre for Research Action on Race Relations i Montreal, säger att han har många förbehåll kring hur utfrågningarna genomförs.

Han ifrågasätter inte nödvändigheten av att ha ett forum där människor rättmätigt kan uttrycka sin åsikt, men kommissionens vice ordförande varken utmanar eller motbevisar synpunkterna som uttrycks i utfrågningarna, som bevakas av en okritisk media.

– Utfrågningarna har helt enkelt blivit ett fritt-för-alla öppet forum för vanliga människor att komma och ventilera alla slags till största delen negativa känslor, rädslor, partiskhet och rent ut fördömande mot personer som är annorlunda på grund av ras, religion eller etnicitet, säger Niomi.

Trots att det förekommit ”mycket peka finger åt” judiska och muslimska församlingar och sikhförsamlingar, så känner många av de som lever i de fransktalande landsorterna i provinsen där utfrågningarna äger rum inte personligen någon person ur dessa församlingar, säger Niomi. De formar en åsikt utifrån vad de ser i media, säger han, mycket av det tenderar att vara negativt, speciellt rörande muslimer.

– Det speglar bilden av Quebec dåligt. Vi tror att majoriteten av Quebecborna är mycket förnuftiga… de flesta är varken rasister eller fördömande. Men sättet på vilket dessa utfrågningar görs och hur media bevakar dem ger intrycket att rasismen frodas i Quebec.

Niomi beklagar att debatten plötsligt reducerat den judiska gemenskapen, som funnits i Montreal i över 100 år, till ”en hög med invandrare som kommer hit utan att vilja anpassa sig till livsstilen i Quebec.”

Quebecs premiärminister Jean Charest inrättade utfrågningarna efter att Action Democratique du Quebecs (ADQ) ledare Mario Dumont organiserade en kampanj med premissen att integrering av religiös utövning hade gått för långt; ADQ gick från fyra till 41 stolar i valet i mars.

För ett par veckor sedan introducerade separatistparitet Quebecois två politiska program i regeringen, ett som skulle skapa en konstitution i Quebec och ett annat som skulle skydda Quebecs identitet. Det senare skulle kräva invandrare att skriva på ett ”integrationskontrakt” och förbinda sig att över en period av tre år lära sig franska på regeringens bekostnad. Det skulle också innefatta ”integration på en arbetsplats.”

Kritiker hävdar att detta innebär ett steg bort från Kanadas officiella policy om multikulturalism enligt den franska modellen av grundligare anpassning. I Frankrike tillåts invandrare inte att bära turban, huvudduk eller yarmulke (judisk hätta) i skolan eller på arbetsplatsen. Invandrare ses som franska medborgare snarare än, låt oss säga, indo-franska eller arab-franska.

– Frankrikes regering har enligt min uppfattning ingen moraletik, säger Manjit Singh, chef för prästtjänster vid McGilluniversitetet. Över 8 000 sikhsoldater är begravda på Commonwealth Cemetery i Frankrike, de stred i båda världskrigen för att befria Frankrike, och de kämpade med sina turbaner på. Nu tillåter de inte sikhbarnen att bära turban i skolan.

Singh, som planerar att tala å Montreals sihkförsamlings vägnar när utfrågningarna kommer till Montreal i november, säger att en del politiska partier ”fiskar röster” genom att utnyttja människors negativa känslor mot invandrare. Han oroar sig för att utfrågningarna kommer att bidra till negativa känslor mot invandrargemenskaper i Quebec.

– Jag förstår att det här kan löpa amok och orsaka enorma bekymmer i landet. Det är på en väldigt farlig kurs för tillfället.

Jeffery Reitz, professor i studier av etniska grupper och invandrare vid universitetet i Toronto, säger att medan spänningarna mellan olika etniska grupper tills största del ligger dolda under ytan i resten av Kanada, tenderar de att komma i ljuset i Quebec eftersom den franska majoriteten bekymrar sig över sin egen status och krafterna som hotar den.

– Quebec har alltid gjort en något annorlunda tolkning av multikulturalism än resten av Kanada, säger Reitz. När mulitikulturalism först fördes fram av Pierre Trudeau 1971 sågs det av Quebecs invånare som en strategi att bagatellisera den franska kulturens roll i Kanada.

Invandrarbarnens upplopp i Paris 2005 och invandrarslummen i länder som Sverige och Storbritannien bådar om Europas pågående problem med integrering av invandrarbefolkning. Efter bomberna i London 2005 talade den dåvarande premiärministern Tony Blair om ”en global plåga” gällande problemet, och ifrågasatte Storbritanniens multikulturella traditioner.

I september sa rådet för kvinnostatus i Quebec att Quebecs regering borde förbjuda tjänstefolk att bära religiösa symboler på arbetet, och kommer att presentera sina rekommendationer till kommissionen före utfrågningarnas början i slutet av november. Rådet tycker även att rätten till jämställdhet mellan könen ska ställas högre än religionsfrihet.

Niomi uttrycker oro för att minoritetgruppernas rättigheter i Quebec riskerar att få sätta sig i baksätet till förmån för jämställdhet mellan könen, ett sekulariserat skick och franska språkets företräde. Det verkar redan som om ”man rör sig bort från” frågan om att skydda  minoritetsgruppernas rättigheter i Quebec, säger han.

Singh säger att trots att han är missmodig över vad utfrågningarna ska resultera i, har han förtroende för Taylor och Bouchard, som båda har ”utmärkta referenser och är enormt storsinta och pålästa personer.” Kommissionen kommer att presentera en rapport till Quebecs premiärminister Jean Charest den 31 mars nästa år.

Niomi oroar sig emellertid för att majoriteten av människorna som talade vid utfrågningarna vill att delstaten ska bannlysa religioner på arbetsplatserna, kommissionens rekommendationer kommer tvingas att reflektera detta. I vilket fall som helst, säger han, ”demokratin, som vi känner den, kommer inte längre att existera.”

– Vårt lands historia har alltid handlat om hur man bevarar den sköra balansen mellan majoritet och minoritet, mellan religion och stat, och ifall vi förlorar den förmågan, då är det inte längre de slags demokratiska värden som många har kämpat för – inte ens på slagfältet.

Översatt från engelsk version

Mest lästa

Rekommenderat

loadingQuebecs premiärminister Jean Charest skapade Bouchard-Taylorkommissionen för att reda ut hur långt provinsen bör gå i att hysa religiösa minoriteter i området. (Peter McCabe/AFP/Getty Images)
Quebecs premiärminister Jean Charest skapade Bouchard-Taylorkommissionen för att reda ut hur långt provinsen bör gå i att hysa religiösa minoriteter i området. (Peter McCabe/AFP/Getty Images)
Utrikes

Diskussioner i Kanada om etniska grupper

Joan Delaney, Epoch Times Kanada

Debatten om vad som är förnuftiga förutsättningar för minoritetsgrupper i Quebec tog ny fart i januari efter att staden Herouxville antog ett kontroversiellt regelverk för vett och etikett för invandrare.

Det faktum att det inte bor några invandrare i Herouxville  är kanske en indikator på den allmänna oron som kommer till ytan i Quebec, över hur långt samhället ska gå för att anpassa sig till nya invandrarkulturer och religiösa vanor.

Efter en del händelser som att KFUM-KFUK täckte för fönstren efter klagomål från strikt ortodoxa judar vilka ansåg att ungdomar inte skulle utsättas för synen av kvinnor i gymnastikdräkt, kokar debatten. Den ångade än mer i september när en kommission som regeringen utsett för ändamålet påbörjade en serie med utfrågningar på 17 platser över provinsen.

Kommissionen som leddes av sociologen Gerard Bouchard och filosofen Charles Taylor har lyssnat till invånares synpunkter, till största delen landsortsbor. Majoriteten av dem verkar vara av åsikten att nykomlingar borde göra mer för att anpassa sig till dem snarare än omvänt.

De klagomål som framkommit i utfrågningarna går ut på att religiös extremism kan komma att hota Quebecs svårvunna, sekulariserade livsstil. Invånare upplever att Quebec går för långt i att integrera invandrares religiösa utövanden, speciellt på arbetsplatserna.

– Jag är rädd att utlänningar ska lura på oss sina värderingar så att vi förlorar vår plats. Det är som att jag bjuder hem någon och han sakta visar mig vägen ut genom ytterdörren, sa en pensionerad ingenjör som nyligen talade vid utfrågningarna i Saguenay.

Fo Niomi, chef för den ideella organisationen Centre for Research Action on Race Relations i Montreal, säger att han har många förbehåll kring hur utfrågningarna genomförs.

Han ifrågasätter inte nödvändigheten av att ha ett forum där människor rättmätigt kan uttrycka sin åsikt, men kommissionens vice ordförande varken utmanar eller motbevisar synpunkterna som uttrycks i utfrågningarna, som bevakas av en okritisk media.

– Utfrågningarna har helt enkelt blivit ett fritt-för-alla öppet forum för vanliga människor att komma och ventilera alla slags till största delen negativa känslor, rädslor, partiskhet och rent ut fördömande mot personer som är annorlunda på grund av ras, religion eller etnicitet, säger Niomi.

Trots att det förekommit ”mycket peka finger åt” judiska och muslimska församlingar och sikhförsamlingar, så känner många av de som lever i de fransktalande landsorterna i provinsen där utfrågningarna äger rum inte personligen någon person ur dessa församlingar, säger Niomi. De formar en åsikt utifrån vad de ser i media, säger han, mycket av det tenderar att vara negativt, speciellt rörande muslimer.

– Det speglar bilden av Quebec dåligt. Vi tror att majoriteten av Quebecborna är mycket förnuftiga… de flesta är varken rasister eller fördömande. Men sättet på vilket dessa utfrågningar görs och hur media bevakar dem ger intrycket att rasismen frodas i Quebec.

Niomi beklagar att debatten plötsligt reducerat den judiska gemenskapen, som funnits i Montreal i över 100 år, till ”en hög med invandrare som kommer hit utan att vilja anpassa sig till livsstilen i Quebec.”

Quebecs premiärminister Jean Charest inrättade utfrågningarna efter att Action Democratique du Quebecs (ADQ) ledare Mario Dumont organiserade en kampanj med premissen att integrering av religiös utövning hade gått för långt; ADQ gick från fyra till 41 stolar i valet i mars.

För ett par veckor sedan introducerade separatistparitet Quebecois två politiska program i regeringen, ett som skulle skapa en konstitution i Quebec och ett annat som skulle skydda Quebecs identitet. Det senare skulle kräva invandrare att skriva på ett ”integrationskontrakt” och förbinda sig att över en period av tre år lära sig franska på regeringens bekostnad. Det skulle också innefatta ”integration på en arbetsplats.”

Kritiker hävdar att detta innebär ett steg bort från Kanadas officiella policy om multikulturalism enligt den franska modellen av grundligare anpassning. I Frankrike tillåts invandrare inte att bära turban, huvudduk eller yarmulke (judisk hätta) i skolan eller på arbetsplatsen. Invandrare ses som franska medborgare snarare än, låt oss säga, indo-franska eller arab-franska.

– Frankrikes regering har enligt min uppfattning ingen moraletik, säger Manjit Singh, chef för prästtjänster vid McGilluniversitetet. Över 8 000 sikhsoldater är begravda på Commonwealth Cemetery i Frankrike, de stred i båda världskrigen för att befria Frankrike, och de kämpade med sina turbaner på. Nu tillåter de inte sikhbarnen att bära turban i skolan.

Singh, som planerar att tala å Montreals sihkförsamlings vägnar när utfrågningarna kommer till Montreal i november, säger att en del politiska partier ”fiskar röster” genom att utnyttja människors negativa känslor mot invandrare. Han oroar sig för att utfrågningarna kommer att bidra till negativa känslor mot invandrargemenskaper i Quebec.

– Jag förstår att det här kan löpa amok och orsaka enorma bekymmer i landet. Det är på en väldigt farlig kurs för tillfället.

Jeffery Reitz, professor i studier av etniska grupper och invandrare vid universitetet i Toronto, säger att medan spänningarna mellan olika etniska grupper tills största del ligger dolda under ytan i resten av Kanada, tenderar de att komma i ljuset i Quebec eftersom den franska majoriteten bekymrar sig över sin egen status och krafterna som hotar den.

– Quebec har alltid gjort en något annorlunda tolkning av multikulturalism än resten av Kanada, säger Reitz. När mulitikulturalism först fördes fram av Pierre Trudeau 1971 sågs det av Quebecs invånare som en strategi att bagatellisera den franska kulturens roll i Kanada.

Invandrarbarnens upplopp i Paris 2005 och invandrarslummen i länder som Sverige och Storbritannien bådar om Europas pågående problem med integrering av invandrarbefolkning. Efter bomberna i London 2005 talade den dåvarande premiärministern Tony Blair om ”en global plåga” gällande problemet, och ifrågasatte Storbritanniens multikulturella traditioner.

I september sa rådet för kvinnostatus i Quebec att Quebecs regering borde förbjuda tjänstefolk att bära religiösa symboler på arbetet, och kommer att presentera sina rekommendationer till kommissionen före utfrågningarnas början i slutet av november. Rådet tycker även att rätten till jämställdhet mellan könen ska ställas högre än religionsfrihet.

Niomi uttrycker oro för att minoritetgruppernas rättigheter i Quebec riskerar att få sätta sig i baksätet till förmån för jämställdhet mellan könen, ett sekulariserat skick och franska språkets företräde. Det verkar redan som om ”man rör sig bort från” frågan om att skydda  minoritetsgruppernas rättigheter i Quebec, säger han.

Singh säger att trots att han är missmodig över vad utfrågningarna ska resultera i, har han förtroende för Taylor och Bouchard, som båda har ”utmärkta referenser och är enormt storsinta och pålästa personer.” Kommissionen kommer att presentera en rapport till Quebecs premiärminister Jean Charest den 31 mars nästa år.

Niomi oroar sig emellertid för att majoriteten av människorna som talade vid utfrågningarna vill att delstaten ska bannlysa religioner på arbetsplatserna, kommissionens rekommendationer kommer tvingas att reflektera detta. I vilket fall som helst, säger han, ”demokratin, som vi känner den, kommer inte längre att existera.”

– Vårt lands historia har alltid handlat om hur man bevarar den sköra balansen mellan majoritet och minoritet, mellan religion och stat, och ifall vi förlorar den förmågan, då är det inte längre de slags demokratiska värden som många har kämpat för – inte ens på slagfältet.

Översatt från engelsk version

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024