Günter Nooke på tyska UD:s avdelning för mänskliga rättigheter och humanitärt bistånd var i slutet på 1980-talet aktiv i den östtyska frihetsrörelse som ledde till att muren föll. I en intervju med The Epoch Times berättar han om sina erfarenheter av massakern på Himmelska fridens torg 1989 och Östtysklands reaktion på den tiden.
Epoch Times (ET): Den 4 juni 1989 rullade stridsvagnar in över Himmelska fridens torg i Peking och avslutade med ett blodbad studenternas protester för ett demokratiskt Kina,. Kommer du ihåg när och hur du har fick denna information?
Günter Nooke (GN): Natten mellan lördag och söndag den 4 juni, satt jag tillsammans med andra antikommunister i Sophiakyrkans sakristia i Berlin. Vi var samlade kring en liten radio och lyssnade på Västberlins nyheter och hörde de första rapporterna om det blodiga slutet på studenternas protester.
Vi försökte få kontakt med personer inom vår kyrkas krets av vänner, på ett ställe som heter Forst/Lauzitz, en liten stad nära den polska gränsen, mellan Berlin och Dresden. Vår avsikt var att skicka ett protesttelegram till DDR (Östtyskland), den formulering som vi publicerade i vårt Samisdat-blad hette ”Avgång”. Samisdat [en rysk term] avser distribution av skriftlig information via handskrivna kopierade texter.
ET: Vilka tankar och känslor väckte det här?
GN: Vi blev naturligtvis chockade av det kinesiska kommunistpartiets brutalitet. Men SED:s reaktion, DDR:s kommunist parti, särskilt Egon Krenz reaktion (han blev senare partiledare) gjorde oss rädda. Dessa människor talade om den ”kinesiska lösningen” i glödande ordalag. Det skickade ett tydligt personligt meddelande till oss – ren skräck! Å andra sidan anade jag att denna ”lösning” inte skulle bli långvarig, för redan då var min politiska uppfattning att liknande gensvar i mellersta Europa och i DDR, skulle vara omöjliga med västtyska medier och vårt gemensamma språk, eller åtminstone skulle lösningen bli kortvarig.
ET: Påverkades det kinesiska enväldet av studenterna pro-demokratiska ansträngning, eller hade de en del i östeuropéernas strävan mot demokrati?
GN: Vi kände oss mentalt sammanbundna – oavsett var i världen mänskliga fri- och rättigheter står på spel. Strävan efter frihet är grunden för all demokratisk förändring.
ET: Hur ser du på de kinesiska makthavarnas fortsatta tystnad och undertryckande av allting med anknytning till den här händelsen?
GN: Det är helt oacceptabelt. En permanent uppgörelse är oundviklig. Men den måste börja snart. Tack och lov börjar några i maktens korridorer hos Kinas regim att uttrycka sig och ge offentlighet åt sina olika ståndpunkter.
Det leder oss i väst att tro att Kinas elit inte är så homogen som den verkar. Många diskussioner sker.
Det är vår uppgift att stödja partiets reformvänner så väl som människorättsadvokater och att inte ta för allvarligt på de ”officiella” uttalandena.
Men min önskan, i min position som utsedd för mänskliga rättigheter för det 20:e minnesåret, är enkel och riktat till härskarna i Peking:
”Det är dags att befria fångarna från den 4 juni 1989!”
