En späd kvinna med ett litet stråkinstrument får en publik på några tusen personer att lyssna andäktigt. Det är Divine Performing Arts erhu-solist Qi Xiaochun som trollbinder åhörarna. Hon har presenterat det lilla, till synes enkla instrumentet, för människor som aldrig tidigare sett eller hört den ”kinesiska fiolen”.

– Erhun, den kinesiska fiolen, jag kommer aldrig att glömma ljudet av den. Den har så mycket, så många känslor, i sig, sade den sydkoreanska violinisten Jenny Bae efter att ha sett förra årets DPA-föreställning. Detta unika instrument kan spåras 1000 år tillbaka i tiden, till Tangdynastin, som vanligen betraktas som höjdpunkten på Kinas 5000-åriga kultur.

Erhuns namn består av två kinesiska tecken: èr, som betyder två och liknar de två strängarna på instrumentet och hú, som visar att det hör till instrumentfamiljen huqin, som betyder ”barbarinstrument, vilket visar att det ursprungligen ansågs som främmande av Han-kineserna.

Erhuns unika själfulla klang skapas av instrumentets underliga form och de unika material det byggs av. Stråken är av tagel, och resonanslådan är täckt med skinn från pytonormen.

Erhu med ormskinn och den sydkinesiska erhuns karaktäristiska sexsidiga kropp. (Foto: Wikipedia)

Erhun består av en lång stav som utgör dess hals, och en liten resonanslåda som är endera sex eller åttakantig, i sällsynta fall rund. De två strängarna sitter fast i stämskruvar och är spända över ett mycket litet stall av trä, ovanpå resonanslådans ormskinn. Detta skapar den karakteristiska, melankoliska klangen.

Till skillnad från västerländska instrument som bara har små öppningar i resonanslådan, så är erhuns hela baksida öppen. Både instrumentet och stråken är drygt 80 cm långa och görs endera av sandelträ eller ebenholts. De finaste erhus som tillverkas för hand idag görs av trä som liknar det i antika möbler.

Den speciella konstruktionen kräver att stråken hela tiden är i kontakt med strängarna. Taglet rör sig mellan de två strängarna medan musikern sätter fingrarna mot båda strängarna samtidigt. Erhuns tonomfång är ungefär tre oktaver, beroende på musikerns skicklighet.

Till skillnad från västerländska stränginstrument har erhun ingen greppbräda. Den spelas genom att man pressar fingrarna direkt mot strängarna men utan att fingrar eller strängar nuddar halsen. Detta skapar den magiska viktlösa känslan i klangen.

På 1900-talet gick man gradvis över från silkessträngar till metallsträngar. Detta gjorde att det mycket mjuka ljudet blev volymstarkare. Efter att man bytte strängmaterial blev erhun kraftfull nog att bli ett soloinstrument i en modern konsertsal.

Lindsay Hebberd, fotograf och förläggare, sammanfattade sin upplevelse så här, efter att ha lyssnat på erhumästarinnans framförande av DPAföreställning i Las Vegas 2008.

– Erhun är mitt favoritinstrument. Den ser ut som en leksak, men har den mest fantastiska klangen och bästa tonaliteten i världen.

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/9246/