Svälten på Irland beskrivs detaljerat i Peter Greys bok ”The Great Hunger” som den mörkaste eran i Irlands historia. Nu diskuterar irländarna om man ska införa en minnesdag för svältkatastrofen, som inte ligger allt för långt tillbaka i Irlands historia.
1840 hade Irland nio miljoner invånare och styrdes av Storbritannien. Irländarna berövades sin mark och förvandlades till slavar. De sägs ha levt under värre omständigheter än de afrikanska slavarna i Amerika. De som hade det lite bättre ägde en liten stuga med halmtäckt tak, en stol och ett bord. De fattigast hade bara jordgolv under ett provisoriskt tak, utan fönster och utan några möbler. Födan bestod av potatis. Till att dricka fanns vatten och ibland kärnmjölk.
Trots dessa levnadsvillkor hade grannarna mycket kontakt med varandra. De gillade att berätta historier för varandra, sjunga och dansa – inomhus på vintern och om sommaren i vägkorsningarna. De eldade med torv som kunde grävas upp gratis på mossen. De tillverkade den olagliga drycken poteen som var starkare än whiskey.
1844 kom den första varning från Nordamerika, om en okänd sjukdom som angrep potatisskörden. Tidigare hade potatisskörden gått till spillo i mindre skala på grund av väderförhållanden, så nyheten från Amerika sågs inte som direkt alarmerande. Två år senare hade dock hela landsbygden förändrats. Där fanns inte ett grönt fält så långt ögat kunde se. Våldsamma åskstormar och blixtar lös upp himlen över svartbrända åkrar. Häftiga regn föll och markområdena omkring Dublin svämmades över. En mycket tät dimma låg över de fördärvade områdena. Det var råkallt och luften stod stilla.
Irländarna kunde inte använda andra grödor som föda. Man odlade vete, havre och korn för att kunna betala hyran. Den irländska arrendatorn sålde sina produkter när hans barn var döende av hunger, för att rädda dem från ett än värre öde – vräkning. Folket gjorde uppror när deras produkter lämnade städernas marknader för export, men grödorna skyddades av en överväldigande militär styrka och upproren kvävdes snabbt.
Det förekom massvräkningar och hundratusentals människor utan vare sig mat eller arbete beslöt sig för att det var guds vilja och gick en långsam, utdragen svältdöd till mötes. Landet gick ned i ett mardrömslikt tillstånd. Människor kunde färdas 25 kilometer till närmaste arbetsplats och levde på björnbär och kålblad.
En betraktare skrev att han under en genomresa i Skibbereen förvånades över att finna platsen öde. Han gick in i några av husen och fann de skelettlika varelserna som trodde att de var döda, men yrade i feber. Kroppar låg utspridda i diken och i dörröppningar. En liten bonde skrev till sina släktingar i Amerika: ”Gud, låt oss inte dö av hunger.”
Kväkarna* försökte att hjälpa med sina soppkök men det var för lite och för sent. En miljon emigrerade i vad som kom att kallas för kist-skepp.
Ett typiskt exempel på ett kist-skepp var ”Elizabeth and Sarah” som seglade från en liten hamn i Killala mot Quebec. 300 personer steg ombord, vilket var 100 personer mer än vad föreskrifterna tillät. Hon var lastad med 8 000 gallon vatten (ca 36 000 liter) i läckande behållare, istället för 12 000.
3,5 kilo mat borde ha tilldelats varje passagerare men inga sådana leveranser genomfördes. Där fanns 32 kojer för 276 passagerare och över huvud taget inga sanitetsinrättningar. Resan tog åtta veckor och 42 personer dog. Ett annat ofta nämnt skepp var ”Aelous” som Lord Palmerstons arrendator från Sligo färdades med. Detta skepp anlände till S:t John, New Brunswick, 2 november 1847. S:t Lawrence-floden hade frusit till is och var oframkomlig. Den kanadensiska vintern hade kommit och Quebecs gator var fulla av hästdragna slädar. 250 immigranter anlände i all sin nakenhet, utmärglade och med feber. Som ett resultat fylldes S:t John med utmärglade män, kvinnor och barn, halvnakna utan vare sig strumpor eller skor, som vankade längs gatorna i den grymma kanadensiska vintern.
I USA, dit Irländarna kom direkt från Irland eller från Kanada, förargades man först över immigranterna, men när man blev varse den tragedi som utspelade sig på Irland sändes skeppslaster med mat och tusentals dollar som nödhjälp över Atlanten.
USA:s medborgares respons har inga paralleller i historien. Deras gåvor och pengar uppsteg till 1 000 000 dollar. De irländska immigranterna stod för 13 000 000 dollar. Den amerikanska nödhjälpen organiserades av kväkarna.
Svältkatastrofen inte bara decimerade befolkningen, även det irländska språket reducerades till att talas av en liten procent och den irländska varghunden som det sjungs om i de irländska folksångerna, en hund stor som en liten ponny och bar finns på Irland, dog nästan ut.
Fotnot: Kväkarna tillhör ett protestantiskt samfund som stiftades i England omkring 1650. De har inga präster, gudstjänstritualer eller sakrament. De utför socialt arbete och vägrar krigstjänst.
Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-6-25/72450.html
