- Titel: Nikita säsong 1
- Produktionsår: 2010-2011
- Produktionsland: USA
- Skapad av: Craig Silverstein
- Medverkande: Maggie Q, Shane West, Lyndsy Fonseca, Aaron Stanford, Xander Berkeley
- Kommer ut: 110923
- Notera: Detta är en import, som dock har svensk textning
Detta är den fjärde upplagan av den, från början, franska superagenten Nikita. Hemliga spionorganisationer är inget nytt; det är ett vinnande koncept som tål att användas om och om igen. Ojämn fördelning vad gäller skådespelartalang gör dock att denna serie tillhör en av de sämre inom den lilla subgenren.
Första gången vi såg Nikita var 1990 i Luc Bessons ”Nikita” (Frankrike/Italien). Filmen handlar om hur missbrukaren Nikita (Anne Parillaud) blir dömd för ett brott som hon sedan avrättas för. Det visar sig dock att hon inte alls dör, då hon vaknar upp och tränas att bli en lönnmördare. Filmen hyllades av kritikerna och blev en världssuccé. Och det är inte svårt att förstå varför. Nikita är en dödlig och vacker lönnmördare. Samtidigt är hon dock sårbar och god innerst inne, vilket gör henne till en karaktär man inte bara tycker är tuff, utan som man även gillar. Eftersom amerikanerna inte tycker om textade filmer (varför de inte bara dubbar sina filmer som exempelvis Frankrike och Tyskland tycker jag är lite svårt att förstå), gjorde de en nyinspelning, ”Kodnamn: Nina” (”Point of No Return”, John Badham, USA, 1993) med Bridget Fonda i huvudrollen. Det är exakt samma film, fast på engelska. Några år senare började den kanadensiska serien ”La Femme Nikita” (Joel Surnow, 1997-2001). Personligen tyckte jag att denna serie var riktigt kass, vilket gjorde att jag bara såg ett par avsnitt. Men många andra tyckte om den och den blev till lite av en kultserie; min mamma älskade den till exempel.
Nu har alltså amerikanerna återigen dammat av den vackra men dödliga agenten. De har ändrat formatet en aning. Denna serie utspelar sig efter Nikita (Maggie Q) har flytt från Divisionen, den hemliga organisationen som tvingade henne att bli en lönnmördare. Nu försöker hon sätta stopp för Divisionen, som från början var en hemlig statlig organisation, men som nu blivit något av en legoknekts-organisation under ledning av den onda Percy (Berkeley). Nikita blir så klart en prioritet för Divisionen; det är inte så kul när ens farligaste vapen vänds mot en. Mannen som leder jakten, Percys högra hand, är Michael (West), som tränat Nikta. Vad Percy och Michael inte vet är att Nikita har en mullvad i deras organisation. Denna mullvad är den unga och vackra Alex (Fonseca), som tillhör den senaste omgången ungdomar som blir tränade att bli mördare.
Vad gäller skådespelartalang, känns det som att det skett en snedfördelning. Maggie Q, som har den abslout viktigaste rollen, är en katastrof. Hon har noll karisma och en monoton röst när hon leverar sina repliker. Det hela blir inte direkt bättre av att hennes karaktär är kyligt skriven. Berkeley, som här spelar sin femtielfte skurk, är dock riktigt bra; han vet sannerligen hur man spelar ett praktäckel. Bäst i serien är dock Shane West som Michael. Trots att Michel också är en ganska så kylig karaktär, lyckas West, genom små medel, få oss att förstå att Michael inte är riktigt så kall som han vill verka. Man förstår att Michael har tvivel inför vad han håller på med, trots att han kanske inte ens vet om det än. Övriga skådepelare befinner sig nånstans emellan Maggie Q och West. Men det är ju en ganska stor skala.
En av mina absoluta favoritserier genom tiderna är ”Alias” (J.J. Abrams, USA, 2001-2006), som har ett liknande format med en kvinnlig hemlig agent som försöker stoppa den korrupta organisation hon arbetar för. Hade ”Alias” bara handlat om detta, hade den inte varit särskilt bra. Actionsekvenserna i serien är inte så där jättebra heller för den delen. ”Alias” var bra av två anledningar. För det första fanns där ett science fiction/Fantasy-element, som gav hela serien en mystisk atmosfär. För det andra var den väldigt känslomässigt laddad. Trots att seriens huvudperson, Sydney Bristow (Jennifer Garner) var en hård hemlig agent, var hon en mycket känslig person. I verkligheten hade detta så klart aldrig gått ihop. Men det funkade väldigt bra för en TV-serie.
Nikita version 2010 är dock bara kallt fokuserad på att stoppa Percy och Divisionen. Det är sällan man ser henne ge uttryck för känslor. Dessutom är seriens format som sådant att många avsnitt handlar om ett uppdrag Divisionen har fått och om hur Nikita ska sabba det för dem. Detta gör att varje avsnitt känns som om det är en aning fristående, vilket gör att serien känns lite 80-tal ibland. I slutändan känns ”Nikita” som ”Alias” utan mystiken och utan den känslomässiga laddningen. Serien känns, kort sagt, pissljummen.
