loadingDe kinesiska ledarnas ekonomiska reformplan står inför flera strukturella hinder. På bilden ses människor i Peking framför en enorm annons för en utländsk biltillverkare. (Foto: Kevin Frayer/Getty Images)
De kinesiska ledarnas ekonomiska reformplan står inför flera strukturella hinder. På bilden ses människor i Peking framför en enorm annons för en utländsk biltillverkare. (Foto: Kevin Frayer/Getty Images)
Opinion

De tre utmaningarna för Kinas utbudsstimulerande reformer

Fan Di

Den kinesiske ledaren Xi Jinping framhåller allt starkare vikten av ”utbudsstimulerande reformer”. I denna artikel resonerar den kinesiske ekonomen Fan Di om vilka förhållanden i landet som gör det svårt att genomföra sådana reformer – med avsett resultat. Tre sådana faktorer är låg konsumtion, misskött kapital och stigande kostnader.

Experter förutsäger nu att Kinas ekonomi är på väg in i en period av långvarig recession. Och utan tvekan står Kinas ekonomi inför svårigheter som den aldrig tidigare mött. I och för sig har liknande problem dykt upp även under de senaste årtiondena. Olika åtgärder har vidtagits, men den vanligaste lösningen har varit att öka utlåningen och att öka regeringens investeringar. Dessa metoder har dock blivit alltmer ineffektiva, då det man fått tillbaka på investeringarna drastiskt har minskat. I denna ekonomiska miljö har den högsta ledningens strategi nu ändrats, och man fokuserar på att lösa problemen på utbudssidan snarare än på efterfrågesidan.

VIDEO: Kina Business – Expertens snabba tips om att göra affärer i Kina

Ungefär så här går tankarna: Om den kinesiska ekonomin har bromsat in på grund av dålig efterfrågan kan en volyminriktad politik på efterfrågesidan (som att öka penningtillförseln) möjligen lösa problemet. Men om inbromsningen är strukturell och beror på ineffektivitet hjälper det inte att öka penningtillförseln.

Från en strukturell utgångspunkt kan vi se utbudsrelaterade frågor bakom den svaga efterfrågan. Dessa saker går i sin tur tillbaka på djupt rotade institutionella problem som inbegriper produktion, konsumtion och nationellt sparande. Enligt min uppfattning är dessa frågor de tre huvudsakliga hindren för Kinas utbudsstimulerande reformer – och de är det grundläggande skälet till betydande snedvridningar inom utbuds- och efterfrågestrukturen i världens näst största ekonomi.

Låg konsumtion

I ett samhälle som är polariserat mellan rika och fattiga leder extremt stora inkomstklyftor ofta till en falsk bild av välstånd, och till en skevhet vad gäller utbud och efterfrågan. Ett typiskt exempel är Kinas fastighetsmarknad. De rikas spekulativa fastighetsinvesteringar har generellt drivit upp priserna på bostadsmarknaden till den grad att fattiga inte har råd med hus. Till det kommer att orealistiskt höga fastighetspriser har satt ytterligare press på de fattigas köpförmåga, inte bara gällande boende utan även inom andra områden.

”Medan en liten del av kineserna lever som folk i de rika länderna så har de flesta en levnadsstandard liknande den i utvecklingsländer och fattiga länder.”

Enligt Kinas samhällsvetenskapsakademis ”blå bok” från 2016 äger den rikaste procenten av kinesiska hushåll hela 33 procent av landets tillgångar. Samtidigt äger de 25 procenten längst ned bara 1 procent.

Med landets stora befolkning och en genomsnittsinkomst som ligger på medelhög till hög nivå, hur kan det komma sig att den inhemska efterfrågan är otillräcklig och att vi har ett så starkt beroende av att skicka varor till andra kontinenter? En förklaring är de stora skillnaderna i inkomst. Medan en liten del av kineserna lever som folk i de rika länderna så har de flesta en levnadsstandard liknande den i utvecklingsländer och fattiga länder. Denna stora ekonomiska ojämlikhet är orsaken till den låga inhemska konsumtionen och de allvarliga skevheterna i Kinas ekonomiska struktur.

Misskött kapital

På senare år har Kinas finansiella sektor haft en för stor tillgång på pengar och en extrem kredittillväxt. Nya lån (i yuan) väntas under årets första kvartal uppgå till motsvarande 653 miljarder dollar, en rekordnotering. Nyckeltalet mellan M2 (ett mått på penningmängd) som andel av BNP har snabbt klättrat till 205,7 procent. I korthet har penningtillförseln ökat i en fart som är långt utöver den ekonomiska tillväxten.

”Många företag som behöver kapital kan knappt få ett mindre banklån. Detta medan andra, och särskilt då statligt ägda företag, har banker som står i kö för att tillhandahålla kapital.”

Samtidigt fortsätter tillväxten att sakta in och kreditfinansieringen klarar inte att strömma in i den verkliga ekonomin. Många företag som behöver kapital kan knappt få ett mindre banklån. Detta medan andra, och särskilt då statligt ägda företag, har banker som står i kö för att tillhandahålla kapital. Varför?

Ett svar är att mycket av pengarna som sätts in via finansiella transaktioner aldrig når företagen. Vart tar då pengarna vägen? Det finns två tydliga destinationer för nya pengar. Den första är att upprätthålla skuldcykeln och Ponzi-finansieringen genom att helt enkelt betala gamla lån med nya lån. Den andra destinationen för överskottspengar har varit bubblan på aktiemarknaden, från 2014 till första kvartalet 2015. Under andra kvartalet 2015 pressade överskottskrediterna även fram bostadsbubblan i de största städerna.

Vad vill Kina med den nya sidenvägen egentligen?

Den nuvarande finansstrukturen, kapitalflödena och redovisningen av tillgångar indikerar att lokala finansieringsplattformar, fastighetsbranschen och den överförsedda tunga kemiska industrin är de ”svarta hålen” som slukar finansieringen. Till sist kommer detta kapital att förvandlas till realtillgångar som fortsätter att konsumera resurser och förlitar sig ännu mer på lån framöver – de blir en del av ”Ponzi-finans”-mönstret.

Stigande kostnader

Huawei förorsakade nyligen tumult när man flyttade högkvarteret för produktion av mobiltelefoner från Shenzhen. Kanske är detta bara ett exempel på omstrukturering av en produktionskedja. Men omvärlden ser det som ett tecken på ekonomiska problem, nämligen att höga hyreskostnader får företag att lämna de allra största städerna. Faktum är att höga lokalkostnader inte bara har fått Huawei att lämna Shenzhen, utan många andra företag, tillsammans med hela den verkliga ekonomin, har gjort samma sak.

Lokaler, boende och hyreskostnader är grundläggande utgifter för dem som arbetar inom utbudsbranscher och industriella verksamheter. Arbetskraft, logistik, lager och andra kostnader hänger nära samman. Stigande kostnader för arbetskraft, produktion och finansiering är bland de största utmaningarna som kinesiska företag i dag möter. Arbetskraftskostnaderna har stigit med 79 procent, finansieringskostnaderna med 66 procent och produktionskostnaderna med 54 procent, enligt 2015 års Nationella rapport om företagsutgifter.

”När spekulation i fastigheter, aktier och andra finansiella instrument kan ge sådana stora vinster vill ingen investera och arbeta i den verkliga ekonomin.”

Kinas starka tillväxt under de senaste 20 åren har inbegripit storskaliga investeringar. Den stora efterfrågan har gjort det möjligt att dölja kostnadsökningarna på utbudssidan. Men med avtagande ekonomisk tillväxt, och ett PPI som har fallit under 47 månader i rad, har stigande kostnader blivit den största begränsningen för Kinas ekonomi. (PPI står för Producer price index och mäter de priser som inhemska producenter erhåller).

I västländer ser man en fastighetsbubbla huvudsakligen på finansmarknaden, och den har en begränsad negativ effekt på vissa branscher. Situationen i Kina är helt annorlunda. En i högsta grad uppblåst fastighetsmarknad kidnappar inte bara banker och hela finanssystemet, utan förändrar i grunden den ekologiska miljön för industrin och hela landets totala ekonomiska utveckling.

Tänk på följande: Medan tillverkningssektorn kämpar för att i genomsnitt behålla 3 procents vinstmarginal, så kan aktörerna inom fastighet och finans enkelt tjäna 30 procent på sina pengar. Detta dödar, eller åtminstone underminerar, tänkesättet hos de entreprenörer som satsar långsiktigt. När spekulation i fastigheter, aktier och andra finansiella instrument kan ge sådana stora vinster vill ingen investera och arbeta i den verkliga ekonomin. Detta är den sanna förklaringen till att kapital inte strömmar till den verkliga ekonomin. Om utbudsstimulerande reformer inte löser dessa frågor kommer den kinesiska ekonomin att torka ut, och det kommer bara att vara en samling tomma slagord.

Kinas migrantarbetare i centrum för tillväxten

Redaktörens kommentar: Termen ”utbudsstimulerande reformer” har framhållits som en central del av den kinesiske ledaren Xi Jinpings ekonomiska reformplaner sedan november förra året. Sedan maj tycks Xi ha sänt tydliga signaler i tal och artiklar att lokala myndighetspersoner inte har betonat dessa reformer tillräckligt. Förutom byråkratisk tröghet och omedgörlighet så finns det större och viktigare förhållanden i den kinesiska politiska ekonomin som motarbetar dessa utbudsstimulerande reformer. Den kinesiske ekonomen Fan Di resonerar om dessa förhållanden i denna artikel.

Fan Di är en oberoende ekonom och professor på deltid vid Peking University och Sun Yat-sen University. Han har även arbetat som chef och konsult på större banker och företag. En version av denna artikel publicerades först på hans personliga blogg.

Mest lästa

Rekommenderat

loadingDe kinesiska ledarnas ekonomiska reformplan står inför flera strukturella hinder. På bilden ses människor i Peking framför en enorm annons för en utländsk biltillverkare. (Foto: Kevin Frayer/Getty Images)
De kinesiska ledarnas ekonomiska reformplan står inför flera strukturella hinder. På bilden ses människor i Peking framför en enorm annons för en utländsk biltillverkare. (Foto: Kevin Frayer/Getty Images)
Opinion

De tre utmaningarna för Kinas utbudsstimulerande reformer

Fan Di

Den kinesiske ledaren Xi Jinping framhåller allt starkare vikten av ”utbudsstimulerande reformer”. I denna artikel resonerar den kinesiske ekonomen Fan Di om vilka förhållanden i landet som gör det svårt att genomföra sådana reformer – med avsett resultat. Tre sådana faktorer är låg konsumtion, misskött kapital och stigande kostnader.

Experter förutsäger nu att Kinas ekonomi är på väg in i en period av långvarig recession. Och utan tvekan står Kinas ekonomi inför svårigheter som den aldrig tidigare mött. I och för sig har liknande problem dykt upp även under de senaste årtiondena. Olika åtgärder har vidtagits, men den vanligaste lösningen har varit att öka utlåningen och att öka regeringens investeringar. Dessa metoder har dock blivit alltmer ineffektiva, då det man fått tillbaka på investeringarna drastiskt har minskat. I denna ekonomiska miljö har den högsta ledningens strategi nu ändrats, och man fokuserar på att lösa problemen på utbudssidan snarare än på efterfrågesidan.

VIDEO: Kina Business – Expertens snabba tips om att göra affärer i Kina

Ungefär så här går tankarna: Om den kinesiska ekonomin har bromsat in på grund av dålig efterfrågan kan en volyminriktad politik på efterfrågesidan (som att öka penningtillförseln) möjligen lösa problemet. Men om inbromsningen är strukturell och beror på ineffektivitet hjälper det inte att öka penningtillförseln.

Från en strukturell utgångspunkt kan vi se utbudsrelaterade frågor bakom den svaga efterfrågan. Dessa saker går i sin tur tillbaka på djupt rotade institutionella problem som inbegriper produktion, konsumtion och nationellt sparande. Enligt min uppfattning är dessa frågor de tre huvudsakliga hindren för Kinas utbudsstimulerande reformer – och de är det grundläggande skälet till betydande snedvridningar inom utbuds- och efterfrågestrukturen i världens näst största ekonomi.

Låg konsumtion

I ett samhälle som är polariserat mellan rika och fattiga leder extremt stora inkomstklyftor ofta till en falsk bild av välstånd, och till en skevhet vad gäller utbud och efterfrågan. Ett typiskt exempel är Kinas fastighetsmarknad. De rikas spekulativa fastighetsinvesteringar har generellt drivit upp priserna på bostadsmarknaden till den grad att fattiga inte har råd med hus. Till det kommer att orealistiskt höga fastighetspriser har satt ytterligare press på de fattigas köpförmåga, inte bara gällande boende utan även inom andra områden.

”Medan en liten del av kineserna lever som folk i de rika länderna så har de flesta en levnadsstandard liknande den i utvecklingsländer och fattiga länder.”

Enligt Kinas samhällsvetenskapsakademis ”blå bok” från 2016 äger den rikaste procenten av kinesiska hushåll hela 33 procent av landets tillgångar. Samtidigt äger de 25 procenten längst ned bara 1 procent.

Med landets stora befolkning och en genomsnittsinkomst som ligger på medelhög till hög nivå, hur kan det komma sig att den inhemska efterfrågan är otillräcklig och att vi har ett så starkt beroende av att skicka varor till andra kontinenter? En förklaring är de stora skillnaderna i inkomst. Medan en liten del av kineserna lever som folk i de rika länderna så har de flesta en levnadsstandard liknande den i utvecklingsländer och fattiga länder. Denna stora ekonomiska ojämlikhet är orsaken till den låga inhemska konsumtionen och de allvarliga skevheterna i Kinas ekonomiska struktur.

Misskött kapital

På senare år har Kinas finansiella sektor haft en för stor tillgång på pengar och en extrem kredittillväxt. Nya lån (i yuan) väntas under årets första kvartal uppgå till motsvarande 653 miljarder dollar, en rekordnotering. Nyckeltalet mellan M2 (ett mått på penningmängd) som andel av BNP har snabbt klättrat till 205,7 procent. I korthet har penningtillförseln ökat i en fart som är långt utöver den ekonomiska tillväxten.

”Många företag som behöver kapital kan knappt få ett mindre banklån. Detta medan andra, och särskilt då statligt ägda företag, har banker som står i kö för att tillhandahålla kapital.”

Samtidigt fortsätter tillväxten att sakta in och kreditfinansieringen klarar inte att strömma in i den verkliga ekonomin. Många företag som behöver kapital kan knappt få ett mindre banklån. Detta medan andra, och särskilt då statligt ägda företag, har banker som står i kö för att tillhandahålla kapital. Varför?

Ett svar är att mycket av pengarna som sätts in via finansiella transaktioner aldrig når företagen. Vart tar då pengarna vägen? Det finns två tydliga destinationer för nya pengar. Den första är att upprätthålla skuldcykeln och Ponzi-finansieringen genom att helt enkelt betala gamla lån med nya lån. Den andra destinationen för överskottspengar har varit bubblan på aktiemarknaden, från 2014 till första kvartalet 2015. Under andra kvartalet 2015 pressade överskottskrediterna även fram bostadsbubblan i de största städerna.

Vad vill Kina med den nya sidenvägen egentligen?

Den nuvarande finansstrukturen, kapitalflödena och redovisningen av tillgångar indikerar att lokala finansieringsplattformar, fastighetsbranschen och den överförsedda tunga kemiska industrin är de ”svarta hålen” som slukar finansieringen. Till sist kommer detta kapital att förvandlas till realtillgångar som fortsätter att konsumera resurser och förlitar sig ännu mer på lån framöver – de blir en del av ”Ponzi-finans”-mönstret.

Stigande kostnader

Huawei förorsakade nyligen tumult när man flyttade högkvarteret för produktion av mobiltelefoner från Shenzhen. Kanske är detta bara ett exempel på omstrukturering av en produktionskedja. Men omvärlden ser det som ett tecken på ekonomiska problem, nämligen att höga hyreskostnader får företag att lämna de allra största städerna. Faktum är att höga lokalkostnader inte bara har fått Huawei att lämna Shenzhen, utan många andra företag, tillsammans med hela den verkliga ekonomin, har gjort samma sak.

Lokaler, boende och hyreskostnader är grundläggande utgifter för dem som arbetar inom utbudsbranscher och industriella verksamheter. Arbetskraft, logistik, lager och andra kostnader hänger nära samman. Stigande kostnader för arbetskraft, produktion och finansiering är bland de största utmaningarna som kinesiska företag i dag möter. Arbetskraftskostnaderna har stigit med 79 procent, finansieringskostnaderna med 66 procent och produktionskostnaderna med 54 procent, enligt 2015 års Nationella rapport om företagsutgifter.

”När spekulation i fastigheter, aktier och andra finansiella instrument kan ge sådana stora vinster vill ingen investera och arbeta i den verkliga ekonomin.”

Kinas starka tillväxt under de senaste 20 åren har inbegripit storskaliga investeringar. Den stora efterfrågan har gjort det möjligt att dölja kostnadsökningarna på utbudssidan. Men med avtagande ekonomisk tillväxt, och ett PPI som har fallit under 47 månader i rad, har stigande kostnader blivit den största begränsningen för Kinas ekonomi. (PPI står för Producer price index och mäter de priser som inhemska producenter erhåller).

I västländer ser man en fastighetsbubbla huvudsakligen på finansmarknaden, och den har en begränsad negativ effekt på vissa branscher. Situationen i Kina är helt annorlunda. En i högsta grad uppblåst fastighetsmarknad kidnappar inte bara banker och hela finanssystemet, utan förändrar i grunden den ekologiska miljön för industrin och hela landets totala ekonomiska utveckling.

Tänk på följande: Medan tillverkningssektorn kämpar för att i genomsnitt behålla 3 procents vinstmarginal, så kan aktörerna inom fastighet och finans enkelt tjäna 30 procent på sina pengar. Detta dödar, eller åtminstone underminerar, tänkesättet hos de entreprenörer som satsar långsiktigt. När spekulation i fastigheter, aktier och andra finansiella instrument kan ge sådana stora vinster vill ingen investera och arbeta i den verkliga ekonomin. Detta är den sanna förklaringen till att kapital inte strömmar till den verkliga ekonomin. Om utbudsstimulerande reformer inte löser dessa frågor kommer den kinesiska ekonomin att torka ut, och det kommer bara att vara en samling tomma slagord.

Kinas migrantarbetare i centrum för tillväxten

Redaktörens kommentar: Termen ”utbudsstimulerande reformer” har framhållits som en central del av den kinesiske ledaren Xi Jinpings ekonomiska reformplaner sedan november förra året. Sedan maj tycks Xi ha sänt tydliga signaler i tal och artiklar att lokala myndighetspersoner inte har betonat dessa reformer tillräckligt. Förutom byråkratisk tröghet och omedgörlighet så finns det större och viktigare förhållanden i den kinesiska politiska ekonomin som motarbetar dessa utbudsstimulerande reformer. Den kinesiske ekonomen Fan Di resonerar om dessa förhållanden i denna artikel.

Fan Di är en oberoende ekonom och professor på deltid vid Peking University och Sun Yat-sen University. Han har även arbetat som chef och konsult på större banker och företag. En version av denna artikel publicerades först på hans personliga blogg.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024