Fyskern Juri Jarim-Agajev var en av ledarna för människorättsrörelsen i forna Sovjetunionen. Han tvingades i exil före de olympiska spelen i Moskva 1980.
Vid ankomsten till USA fortsatte han sitt yrkesutövande som fysiker vid Stanfords universitet. Senare blev han finansanalytiker vid Bankers Trust och Deutsche Bank i New York.
1984 grundade han ”Centret för demokrati i Sovjetunionen”, en stödorganisation för förföljda dissidenter i Sovjetunionen.
Jarim-Agajev är fortfarande engagerad i människorättsfrågor runtom i världen. Hans senare publikationer tar upp ämnen som den misslyckade demokratiseringen av Ryssland och politiken i Irak och Nordkorea.
ET: På konferensen ”Sovjetiska dissidenters rörelse och amerikansk utrikespolitik under 80-talet” som hölls på Stanfords universitet nyligen, höll du ett nyckelanförande ”Dissidenternas konspiration”. Vill du vara vänlig och utveckla det?
Jarim-Agajev: Icke-våldsmotstånd mot den våldsamma regimen. På den tiden var det inte trivialt. Alla, inklusive den sovjetiska regeringen, ansåg att vi var dårar. Ingen kunde ana att det var möjligt att ta sig an den våldsamma regimen med sina bara händer.
Men orden visade sig vara mäktigare än vilket vapen som helst. Det visade sig vara den mest produktiva och öppna inställningen; att fredligt ersätta regimen utan skottlossning. Vilken strategi som än valdes så var dess bakomliggande anda det väsentliga. Och detta är oliktänkandets själ – dissidenternas konspiration som jag kallar det.
På den tiden framträdde personer med samma speciella anda, oberoende av varandra i olika länder, inklusive de demokratiska länderna.
De kände inte varandra personligen, koordinerade aldrig sina ansträngningar – och ändå hade de så mycket gemensamt i sin karaktär och filosofi att de agerade otroligt synkroniserat.
Det var en omfattande ömsesidig förståelse som förenade dessa personer. Deras förenade agerande kom sig av att de alla var sanna dissidenter.
ET: Förstod jag dig rätt i att du även inkluderar personer från väst?
Jarim-Agajev: Jag använder termen ”dissident” i vid betydelse. Jag inkluderar bland andra personer från Reagans administration såsom Mark Palmer och Reagan själv, såväl som påven Johannes Paulus II.
För mig var de alla sanna dissidenter. Ta Mark Palmer som exempel. En högt uppsatt diplomat, vice statssekreterare. Han utmanade konventionell kunskap och etablerade regler. Vilka var reglerna för högt uppsatta diplomater? Först och främst att inte ta för många initiativ.
Men vad gjorde diplomaten Palmer när han var på uppdrag i Ryssland? På eget initiativ färdades han med allmän buss till ett lokalt fängelse och till allas totala förvåning bad han dem visa hur fångarna behandlades.
Senare i sin karriär, som USA:s ambassadör i Ungern, marscherade Mark i främsta ledet tillsammans med ledarna för den ungerska oppositionen och uppvisade ett inte alltför traditionellt beteende för en amerikansk ambassadör.
Och vad gjorde Ronald Reagan? Han stödde inte bara de sovjetiska dissidenterna utan föreslog även, tvärtemot konventionerna, att Berlinmuren skulle rivas. Och voilà – han fick allt vad han önskat.
Dessa är bara två av många exempel på personer som var redo att utmana konventionerna och de etablerade reglerna.
Den traditionella bilden av dissidenter framställer dem som ädla, uppoffrande och heroiska men inte så intelligenta, som människor som inte kan hitta sin plats i världen och som därför hemfaller åt ett dumdristigt beteende. Det kanske inte sades direkt, men jag förnam det så hela tiden under mina mer 20 år som dissident. Men det ligger ingen sanning i den föreställningen.
ET: Vilka är dissidentens verkliga egenskaper?
Jarim-Agajev: Först och främst mod, men inte bara modet att uthärda den allvarliga förföljelsen under år i fängelse och psykisk tortyr. Jag menar mod i en vid betydelse, förmågan att vara redo att uteslutas av vänkretsen och föräldrarna. Det kräver ofta mycket mer mod.
Jag menar modet att stå upp för sina idéer när alla omkring en säger att man har fel; modet att utmana konventionerna, modet som manifesterat sig inte bara i handlingar utan även i tänkandet. Modet innebär att man inte dumdristigt kastar sig in i en strid, utan att man planerar sina handlingar i förväg, är medveten om konsekvenserna och ändå följer sin linje. Detta är äkta mod.
En annan viktig och absolut grundläggande egenskap för dissidenter är intelligens. Dissidenterna skulle inte överleva om de inte vore smartare än kommunistauktoriteter. Om man tar en titt på dissidenterna i Moskva kan man historiskt sett knappast finna en grupp med så stor andel akademiker, professorer, berömda författare och konstnärer.
Den intellektuella kretsen vill inte se detta. Den vill inte erkänna vårt mod och vår intelligens eftersom det utmanar deras ställning. Deras argument var: ”Vi måste skydda oss själva för eftervärldens skull. Fortsätt ni att offra er.”
ET: Men räknas inte den berömde vetenskapsmannen Andrej Sacharov till dissidenterna?
Jarim-Agajev: Sacharov var en av de största utmaningarna för den intellektuella kretsen på grund av hans unika status. Ändå stod han på vår sida i alla prövningar, tills KGB deporterade honom till Gorkij. Han ville inte skydda sig själv för eftervärldens skull utan agerade enligt sitt samvete och sin moral, vilket var viktigare för honom än någonting annat.
Det här leder till nästa väldigt viktiga dissidentegenskap – att hänge sig åt grundläggande moraliska principer. Om dina vänner arresteras är det helt naturligt att försöka rädda dem, men det var totalt undertryckt i det kommunistiska samhället. Att stå för grundläggande moraliska principer är avgörande för dissidentrörelsen.
Resten av Epoch Times intervju med Juri Jarim-Agajev kommer att publiceras i en separat artikel.
Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-6-16/71919.html
