Tio dagar efter förra årets jordbävning i Sichuan begav sig Xiao Jin och hennes pojkvän till de hårdast drabbade områdena.
De bodde i Chengdu, en timmes resa från området. De kom snart fram till öde gator, beströdda med rasmassor och befolkade av bistra människor och med en stank av formaldehyd i luften.
Liao ville dokumentera katastrofen genom offrens egna ord. Han är författare, och hans böcker, som exempelvis ”The Corpse Walker” är samlingar sanna historier från de fattigaste och mest maktlösa människorna i Kina.
Under två månader körde de till jordbävningszonen två eller tre gånger i veckan. Xiao Jin, med sitt söta ansikte och milda sätt var bra på att starta samtal med människor på gatan som sedan ledde dem vidare till andra som hade historier att berätta. De genomförde intervjuer i människors hem eller andra lugna platser där polisers och soldaters vaksamma blickar inte nådde dem.
De sammanställde 36 rapporter som Liao skrev artiklar av och publicerade på internet. Dessa skickades i tysthet till Taiwan i mars i år. Dä publicerades de som en bok med titeln ”Mentalsjukhus för jordbävningsoffer”.
Någon högre upp i hierarkin ville inte att paret skulle berätta sina historier. Förra veckan tilläts inte Liao Yiwu följa med sin flickvän till Australien för att berätta om sina upplevelser.
Men Xiao Jins relativa anonymitet tillät henne att lämna landet utan alltför stort besvär. Med ett leende nämnde hon ett välkänt kinesiskt ordspråk: ”Kulan dödade bara ledarfågeln”.
En historia i boken handlar om en gammal kvinna, över 80 år gammal, som är så dement att hon knappt kan tala. Ändå hade hon förstått att hennes sonson Zhou Jingbo dött.
– Hon mindes sin sonson, så hon grät hela tiden. Hon visste inte riktigt vad som hänt, men om man nämnde hennes sonson grät hon, sade Xiao Jin.
Hennes son var elev i Juzhongskolan, vilken ansetts som ett ”tofuhus”, precis som många andra skolor, efter att det fallit i småbitar när skalvet slog till. Hans döda kropp drogs fram ur rasmassorna.
Den dementa kvinnan är förvirrad angående många saker, men hon förstår att hennes sonson dött i jordbävningen. (Foto: Epoch Times)
De besökte Juyuanskolan, som rasade ihop fastän byggnader intill bara fick sprickor. Några soldater på platsen lät dem inte komma nära byggnaden, men de kunde höra en grupp med föräldrar som var inbegripna i ett våldsamt gräl med några lärare.
En kvinna från orten berättade att det gått tio dagar och vissa familjer hade inte hittat sina barns kroppar, de var bara rapporterade som ”saknade”. De var oroliga och ville få bekräftelse, men skolans ledare hade gett upp grävandet för flera dagar sedan.
– Det var flugor överallt och en kraftig stank. De var på väg att ta till knytnävarna när skolledarna gav efter och började gräva igen.
De gick till en plats med massor av flugor, och efter två utgrävningar hittades de ruttnande kropparna av två flickor som omfamnade varandra.
Den ena flickans mor nåddes av beskedet och kände genast igen ett gult bälte på den ena flickan som ett som hon köpt till sin dotter nyligen och svimmade.
– På vissa platser hade inga hus rasat. De var spruckna men stod fortfarande upp. Bara skolorna hade rasat, berättade Xiao Jin.
– En massa invånare sade att de upptäckt efter att skolan rasat att armeringsjärnen var tunna som trådar. De var rasande och ville ha rättvisa för sina barn.
Tusentals invånare bodde i tältläger som armén byggt upp. I ett läger var de boende rasande på sina lokala politiker.
De berättade för Xiao Jin och Liao att politikerna hade gått till tältlägret och delat ut riskokare, värmare och andra användbara saker. Journalisterna fick fotografera välgörenheten.
Senare återvände politikerna och tog tillbaka alla saker.
– Invånarna var ursinniga. De hade redan gett dem de här sakerna och nu tog de bara tillbaka dem. De utnyttjade de här människorna på det här viset.
Paret höll en låg profil, men frågades ofta ut av soldater. Soldaterna hade hägnat in vissa områden, ibland med goda skäl. De var rädda för sjukdomsutbrott på grund av alla ruttnande lik och det hade inträffat olyckor där folk återvänt till sina skadade hem för att hämta saker och dödats när det kom efterskalv.
Xiao Jin sa att det emellertid fanns andra skäl också.
– De var rädda för att utländska journalister skulle berätta sanningen. De ville inte att världen skulle se kineser missnöjda och klagande på myndigheterna, sade hon.
Detta blev synnerligen uppenbart när Liao ansökte om tillstånd att resa till Australien och nekades nio gånger om. Han och Xiao Jin hade bjudits in av den Melbournebaserade Qi’s Cultural Association för att berätta om vad de varit med om. Resa och boende skulle föreningen stå för.
Till sist fick Liao pass och visum till Australien, men när han försökte lämna landet diskret via den sydliga Yunnanprovinsen hejdades han av gränsvakterna.
– De uppgav inget skäl utan sade bara att han var på en lista över personer som inte fick åka utomlands, berättade Xiao Jin.
Det var en klen tröst när han sedan fick veta att han kunde överklaga beslutet inom 60 dagar.
Xiao Jins relativa anonymitet gjorde att hon kunde resa till Australien och berätta om vad de upptäckt, men hon misstänker att det kan bli problem om hon försöker komma igen.
Hon är i Australien i en månad nu och pratar med media och håller föredrag vid olika forum. Hon säger att hon inte är orolig för sin egen säkerhet.
– Jag vet inte vad som kommer att hända när jag återvänder. Jag berättar bara vad jag såg och vad jag kände. Jag hoppas jag kan återvända till Kina.
