loading
Opinion

Därför kommer Kinas regim inte att styra världen

D.J. McGuire

Boken When China Rules the World, av Martin Jacques, har nyligen kommit ut på marknaden. Jag har ännu inte haft tillfälle att läsa den, det medges, så detta blir ingen recension. Jag hade dock tillfälle att ta del av Jacques åsikter i en intervju med Macleans, och jag vågar påstå att det finns problem med hans teorier, problem som får hela idén om att Kina, eller rättare sagt, det kinesiska kommunistpartiet, skulle styra planeten att bli som ett dåligt skämt. 

Det första problemet med Jacques teorier är att han uppenbarligen tar de kinesiska kadrernas statistik över landets ekonomiska tillväxt på allvar. Alla som följt regimens agerande ett tag borde inse riskerna i det. Kommunistkinas nationella statistik är bara sammanslagningar av provinsernas statistik, och de är i sin tur summeringar av läns-, stads- och bysiffror. Normalt skulle detta inte vara ett problem. Men när kadrerna på alla nivåer försöker rättfärdiga sin existens kan ”fudge factorn” (justering för att få siffrorna att se bättre ut) bli avsevärd. För några år sedan uppskattades kommunistekonomerna lägga på nästan 1,5procent falsk tillväxt i sina BNP-beräkningar. Dra sedan ut den linjen till det datum då Kina hävdas skulle passera USA i ekonomisk storlek (någon gång i mitten av detta sekel) och man förstår att det finns mycket extra fyllning.

Kritik nummer två riktar jag mot föreställningen om att kineserna är ett tålmodigt folk. Detta har länge betraktats som den dygd som kommer att leda Kina till att passera de kortsiktiga makterna i väst. Problemet med detta är att det kinesiska kommunistpartiet har inte detta tålamod. När observatörer i väst oroar sig för Kinas planer för nästa århundrade, så är ledarna i Zhongnanhai upptaga med att bilda pakter mot varandras planer för det kommande årtiondet, som mest.

Man kan till och med påstå att de flesta höga kadrer inte kan tänka längre än tre år (2012 är det partikongress, som mycket väl kan bli omskakande), och ännu mindre tre årtionden. Man skulle kunna förvänta sig att Martin Jacques, såsom ”akademiker och journalist med östra Asien som arbetsplats”, skulle ha tagit med fakta om KKP i sina beräkningar. Men han visar sina misstag i ett slitet exempel på ”tålamodsteorin” (ur MacLeans intervju): Minns du vad Deng Xiaoping påstås ha sagt när Henry Kissinger frågade om han tyckte franska revolutionen var en bra sak: ’Det är för tidigt att säga’. Jag tycker det ger en bra inblick i den kinesiska mentaliteten”.

I själva verket var det Zhou Enlai, inte Deng, som gjorde det berömda yttrandet om franska revolutionen. Deng togs inte till nåder av regimen förrän efter Kissingers och Nixons resa till Peking. Även om detta inte påverkar Jacques åsikter om den kinesiska kulturen, så sätter det i fråga hans kunskaper om det kinesiska kommunistpartiet.

Men det som verkligen sänker Jacques vision om en KKP-dominerad värld är hans regionala snedvridning, mot östra Asien. Detta är ovanligt eftersom eurocentrismen fortfarande är det dominerande synsätt som nästan alla försöker bekämpa. I sin diskussion om jordens öde fokuserar Jacques helt på KKP:s relationer med sina österländska grannar, som Japan och Vietnam, och skänker inte en tanke till västländerna.

Han faller i den vanliga Kina-och-Indien-fällan. (återigen från MacLeans): Vi rör oss mot en värld där tidigare kolonier som Kina och Indien blir de stora spelarna. Det kommer att skaka om det globala valutasystemet. Jag argumenterar inte personligen emot demokrati, men jag försöker förstå hur världen kommer att bli när länder har andra omständigheter, annan historia och därmed andra prioriteringar.”

Jag förvånas ständigt av hur många som behandlar Kommunistkina och det demokratiska Indien som identiska tvillingar. Inget kan vara längre från sanningen. Medan Indien sannolikt inte behöver bry som om vad Europa vill (och det är inte nödvändigtvis dåligt), har dess utrikespolitik utvecklats till ett stort misstroende mot och oro för KKP. Peking och New Delhi har fortfarande inte någon gränsöverenskommelse, och det indiska folket är väl medvetet om att Pakistan – som saknar antingen viljan eller förmågan, eller båda, att hindra terrorister från att korsa landet på väg till Indien för att döda hundratals eller tusentals människor – skyddas av Zhongnanhai.

Tanken på att Indien skulle vilka spela andrafiolen till KKP skulle vara lustig, om den inte vore så förolämpande. Att dessutom påstå att Indien inte skulle använda sin demokratiska historia i kampen med Peking är ytterligare en förolämpning av intelligensen hos det indiska folket och dess ledare. 

Ännu en gång vill jag påpeka att detta inte är en kritik av Martin Jacques bok (även om jag inte har allt för höga förväntningar på den), men det är uppenbart att författaren har en världsbild som inte bara saknar viktig information om Asien, utan även om själva Kina. I själva verket är det just okunskapen på dessa områden som fått Jacques att över huvud taget få idén att KKP någonsin skulle kunna styra världen.

DJ McGuire är en av grundarna av China e-Lobby och författare av ”Dr Dragon in the Dark: How and Why Communist China Helps Our Enemies in the War on Terror.”

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/21197/

Mest lästa

Rekommenderat

loading
Opinion

Därför kommer Kinas regim inte att styra världen

D.J. McGuire

Boken When China Rules the World, av Martin Jacques, har nyligen kommit ut på marknaden. Jag har ännu inte haft tillfälle att läsa den, det medges, så detta blir ingen recension. Jag hade dock tillfälle att ta del av Jacques åsikter i en intervju med Macleans, och jag vågar påstå att det finns problem med hans teorier, problem som får hela idén om att Kina, eller rättare sagt, det kinesiska kommunistpartiet, skulle styra planeten att bli som ett dåligt skämt. 

Det första problemet med Jacques teorier är att han uppenbarligen tar de kinesiska kadrernas statistik över landets ekonomiska tillväxt på allvar. Alla som följt regimens agerande ett tag borde inse riskerna i det. Kommunistkinas nationella statistik är bara sammanslagningar av provinsernas statistik, och de är i sin tur summeringar av läns-, stads- och bysiffror. Normalt skulle detta inte vara ett problem. Men när kadrerna på alla nivåer försöker rättfärdiga sin existens kan ”fudge factorn” (justering för att få siffrorna att se bättre ut) bli avsevärd. För några år sedan uppskattades kommunistekonomerna lägga på nästan 1,5procent falsk tillväxt i sina BNP-beräkningar. Dra sedan ut den linjen till det datum då Kina hävdas skulle passera USA i ekonomisk storlek (någon gång i mitten av detta sekel) och man förstår att det finns mycket extra fyllning.

Kritik nummer två riktar jag mot föreställningen om att kineserna är ett tålmodigt folk. Detta har länge betraktats som den dygd som kommer att leda Kina till att passera de kortsiktiga makterna i väst. Problemet med detta är att det kinesiska kommunistpartiet har inte detta tålamod. När observatörer i väst oroar sig för Kinas planer för nästa århundrade, så är ledarna i Zhongnanhai upptaga med att bilda pakter mot varandras planer för det kommande årtiondet, som mest.

Man kan till och med påstå att de flesta höga kadrer inte kan tänka längre än tre år (2012 är det partikongress, som mycket väl kan bli omskakande), och ännu mindre tre årtionden. Man skulle kunna förvänta sig att Martin Jacques, såsom ”akademiker och journalist med östra Asien som arbetsplats”, skulle ha tagit med fakta om KKP i sina beräkningar. Men han visar sina misstag i ett slitet exempel på ”tålamodsteorin” (ur MacLeans intervju): Minns du vad Deng Xiaoping påstås ha sagt när Henry Kissinger frågade om han tyckte franska revolutionen var en bra sak: ’Det är för tidigt att säga’. Jag tycker det ger en bra inblick i den kinesiska mentaliteten”.

I själva verket var det Zhou Enlai, inte Deng, som gjorde det berömda yttrandet om franska revolutionen. Deng togs inte till nåder av regimen förrän efter Kissingers och Nixons resa till Peking. Även om detta inte påverkar Jacques åsikter om den kinesiska kulturen, så sätter det i fråga hans kunskaper om det kinesiska kommunistpartiet.

Men det som verkligen sänker Jacques vision om en KKP-dominerad värld är hans regionala snedvridning, mot östra Asien. Detta är ovanligt eftersom eurocentrismen fortfarande är det dominerande synsätt som nästan alla försöker bekämpa. I sin diskussion om jordens öde fokuserar Jacques helt på KKP:s relationer med sina österländska grannar, som Japan och Vietnam, och skänker inte en tanke till västländerna.

Han faller i den vanliga Kina-och-Indien-fällan. (återigen från MacLeans): Vi rör oss mot en värld där tidigare kolonier som Kina och Indien blir de stora spelarna. Det kommer att skaka om det globala valutasystemet. Jag argumenterar inte personligen emot demokrati, men jag försöker förstå hur världen kommer att bli när länder har andra omständigheter, annan historia och därmed andra prioriteringar.”

Jag förvånas ständigt av hur många som behandlar Kommunistkina och det demokratiska Indien som identiska tvillingar. Inget kan vara längre från sanningen. Medan Indien sannolikt inte behöver bry som om vad Europa vill (och det är inte nödvändigtvis dåligt), har dess utrikespolitik utvecklats till ett stort misstroende mot och oro för KKP. Peking och New Delhi har fortfarande inte någon gränsöverenskommelse, och det indiska folket är väl medvetet om att Pakistan – som saknar antingen viljan eller förmågan, eller båda, att hindra terrorister från att korsa landet på väg till Indien för att döda hundratals eller tusentals människor – skyddas av Zhongnanhai.

Tanken på att Indien skulle vilka spela andrafiolen till KKP skulle vara lustig, om den inte vore så förolämpande. Att dessutom påstå att Indien inte skulle använda sin demokratiska historia i kampen med Peking är ytterligare en förolämpning av intelligensen hos det indiska folket och dess ledare. 

Ännu en gång vill jag påpeka att detta inte är en kritik av Martin Jacques bok (även om jag inte har allt för höga förväntningar på den), men det är uppenbart att författaren har en världsbild som inte bara saknar viktig information om Asien, utan även om själva Kina. I själva verket är det just okunskapen på dessa områden som fått Jacques att över huvud taget få idén att KKP någonsin skulle kunna styra världen.

DJ McGuire är en av grundarna av China e-Lobby och författare av ”Dr Dragon in the Dark: How and Why Communist China Helps Our Enemies in the War on Terror.”

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/21197/

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024