loadingMannen ropar: "Kom och titta, den här uiguren från Xinjiang biter mig!"  (Illustration: Daxiong)
Mannen ropar: "Kom och titta, den här uiguren från Xinjiang biter mig!" (Illustration: Daxiong)
Opinion

Därför har Urumqi skrämt kommunistregimen

D.J. McGuire

Under alla år som jag har betraktat det kinesiska kommunistpartiet och dess allt längre lista över offer, har jag inte sett en enda enskild händelse som tydligare visat på svagheten hos de vanliga medierna (och, slår det mig, det stora värdet av Epoch Times – och det säger jag inte bara för att de publicerar mina texter), än det som hände i Xinjiangprovinsens huvudstad Urumqi med start förra söndagen (den 5 juli).

Enligt de dominerande medierna var det bara ännu ett tragiskt fall av sammandrabbning mellan kinesisk polis och uigurmuslimer. Som reportern Matthew Little från Epoch Times noterade, så var det just så Kinas regim ville att händelsen skulle rapporteras. Åtminstone inledningsvis fick kadrerna precis som de ville.

Dock fruktar jag att även de flesta antikommunister missat den väldiga betydelsen av Urumqi 2009. Till och med jag var ett tag på väg att underskatta den. Men efter ytterligare granskande så blev det uppenbart hur farligt detta var för regimen, och det hade inte med uigurernas religiösa tro att göra.

Ungefär två veckor innan folket i Urumqi drog ut på gatorna, övergick en diskussion mellan uigurer och hankineser på en fabrik i Shaoguan i Guandong (södra Kina) i våldsamheter. Två uigurer dog och de övriga avskedades godtyckligt. Det var ännu en tragisk kombination av förtryck och radikal etnisk nationalism, som regimen gjort sig ökänd för. Det föreföll dock bara vara en lokal sak, som inte gjorde vidare avtryck någon annanstans.

Att nyheten över huvud taget nådde Urumqi var något nytt, och för regimen var det allvarligt.

Det kinesiska kommunistpartiet har överlevt de senaste tjugo åren på grund av två saker – en radikal nationalistisk agenda (dess rättfärdigande av sin fortsatta existens) och ett aktivt upplösande av varje motstånd, för att hindra framväxten av en rikstäckande antikommunistisk rörelse som skulle kunna hota dess fortsatta existens.

Som alla förstår gick det inte som planerat i Shaoguan. Att en händelse i en sydostlig provins kunde sprida sig hela vägen till det tidigare självständiga Östturkestan långt bort i nordväst måste ha kommit som en chock för regimen. Plötsligt visade sig möjligheten av ett stort nätverk av motstånd. Om en händelse i Guandong kunde spridas så långt skulle mycket väl nyheter om sammandrabbningar mellan regimföreträdare och lokalbefolkning höras av appellanter i Peking, aidsoffer i Henan eller överlevande efter jordbävningen i Sichuan.

Kadrerna kommer säkert att ligga sömnlösa i många nätter för att hitta sätt att undvika sådana händelsekedjor. Deras första prioritet var dock att se till att ingen fick reda på det. Kadrerna skickade därför in sina poliser för att antingen upplösa demonstranterna eller provocera fram våld (beroende på vilken nyhetskälla man använder så lyckades de med åtminstone det ena), medan Peking sade till övriga världen att det hela handlade om islam.

Till stora delar fungerade kadrernas desperata agerandet. Uigur-hanproblematiken har dominerat rapporteringen. Mycket få nyhetsförmedlare känner överhuvudtaget till sammandrabbningen i Shaguan, och ännu mindre dess storskaliga betydelse. Också dödstalet, som lokala källor sätter betydligt högre än det löjliga kaderangivna 156, har blivit kraftigt felrapporterat.

Men makthavarna kan fortfarande inte betrakta det som en total seger. Det är knappast någon som kan tänka sig att försvara en brutal ockupation av en region – vilket kommunisterna strävat efter ända sedan starten på Kriget mot terrorn. Dessutom riskerar en av deras metoder – att överbetona den etniska vinkeln – berättigandet och beväpnandet av de etniskt kinesiska ligorna i Urumqi – riskerar att skapa ett allvarligt pr-mässigt bakslag.

Många högt uppsatta västerlänningar har fruktat att deras eget folk ska ge sig på den närmaste muslimska gruppen. Att då se mardrömmen besannas i Kina istället för deras eget land, blir en fullkomlig chock, som kan påverka deras vilja att engagera sig där.

Men det verkliga problemet för Kinas makthavare, som de inte kan avvärja med tung polisnärvaro eller kulsvärmar, är fortfarande i stort sett ouppmärksammat: de kopplingarna mellan antikommunister i Shaoguan och Urumqi som avslöjats.

Långt efter att det lugnat sig på gatorna i Urumqi kommer Kinas kommunister att desperat försöka ta reda på hur nyheten om det som hände i Shaoguan kunde färdas tusentals kilometer på mindre än två veckor.

Om de inte kan hindra liknande incidenter att spridas längs liknande informationsvägar, kommer varje utslag av lokalt förtryck att bli känt över hela landet, och bidra till ett nationstäckande motstånd som skrämmer kommunistregimen mer än något annat.

Fotnot: D.J McGuire är en av grundarna till China e-Lobby och ordförande för China Support Network. Han är även författare till Dragon in the dark; How and Why Communist China helps our Enemies in the War on Terror.

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/19366/

Mest lästa

Rekommenderat

loadingMannen ropar: "Kom och titta, den här uiguren från Xinjiang biter mig!"  (Illustration: Daxiong)
Mannen ropar: "Kom och titta, den här uiguren från Xinjiang biter mig!" (Illustration: Daxiong)
Opinion

Därför har Urumqi skrämt kommunistregimen

D.J. McGuire

Under alla år som jag har betraktat det kinesiska kommunistpartiet och dess allt längre lista över offer, har jag inte sett en enda enskild händelse som tydligare visat på svagheten hos de vanliga medierna (och, slår det mig, det stora värdet av Epoch Times – och det säger jag inte bara för att de publicerar mina texter), än det som hände i Xinjiangprovinsens huvudstad Urumqi med start förra söndagen (den 5 juli).

Enligt de dominerande medierna var det bara ännu ett tragiskt fall av sammandrabbning mellan kinesisk polis och uigurmuslimer. Som reportern Matthew Little från Epoch Times noterade, så var det just så Kinas regim ville att händelsen skulle rapporteras. Åtminstone inledningsvis fick kadrerna precis som de ville.

Dock fruktar jag att även de flesta antikommunister missat den väldiga betydelsen av Urumqi 2009. Till och med jag var ett tag på väg att underskatta den. Men efter ytterligare granskande så blev det uppenbart hur farligt detta var för regimen, och det hade inte med uigurernas religiösa tro att göra.

Ungefär två veckor innan folket i Urumqi drog ut på gatorna, övergick en diskussion mellan uigurer och hankineser på en fabrik i Shaoguan i Guandong (södra Kina) i våldsamheter. Två uigurer dog och de övriga avskedades godtyckligt. Det var ännu en tragisk kombination av förtryck och radikal etnisk nationalism, som regimen gjort sig ökänd för. Det föreföll dock bara vara en lokal sak, som inte gjorde vidare avtryck någon annanstans.

Att nyheten över huvud taget nådde Urumqi var något nytt, och för regimen var det allvarligt.

Det kinesiska kommunistpartiet har överlevt de senaste tjugo åren på grund av två saker – en radikal nationalistisk agenda (dess rättfärdigande av sin fortsatta existens) och ett aktivt upplösande av varje motstånd, för att hindra framväxten av en rikstäckande antikommunistisk rörelse som skulle kunna hota dess fortsatta existens.

Som alla förstår gick det inte som planerat i Shaoguan. Att en händelse i en sydostlig provins kunde sprida sig hela vägen till det tidigare självständiga Östturkestan långt bort i nordväst måste ha kommit som en chock för regimen. Plötsligt visade sig möjligheten av ett stort nätverk av motstånd. Om en händelse i Guandong kunde spridas så långt skulle mycket väl nyheter om sammandrabbningar mellan regimföreträdare och lokalbefolkning höras av appellanter i Peking, aidsoffer i Henan eller överlevande efter jordbävningen i Sichuan.

Kadrerna kommer säkert att ligga sömnlösa i många nätter för att hitta sätt att undvika sådana händelsekedjor. Deras första prioritet var dock att se till att ingen fick reda på det. Kadrerna skickade därför in sina poliser för att antingen upplösa demonstranterna eller provocera fram våld (beroende på vilken nyhetskälla man använder så lyckades de med åtminstone det ena), medan Peking sade till övriga världen att det hela handlade om islam.

Till stora delar fungerade kadrernas desperata agerandet. Uigur-hanproblematiken har dominerat rapporteringen. Mycket få nyhetsförmedlare känner överhuvudtaget till sammandrabbningen i Shaguan, och ännu mindre dess storskaliga betydelse. Också dödstalet, som lokala källor sätter betydligt högre än det löjliga kaderangivna 156, har blivit kraftigt felrapporterat.

Men makthavarna kan fortfarande inte betrakta det som en total seger. Det är knappast någon som kan tänka sig att försvara en brutal ockupation av en region – vilket kommunisterna strävat efter ända sedan starten på Kriget mot terrorn. Dessutom riskerar en av deras metoder – att överbetona den etniska vinkeln – berättigandet och beväpnandet av de etniskt kinesiska ligorna i Urumqi – riskerar att skapa ett allvarligt pr-mässigt bakslag.

Många högt uppsatta västerlänningar har fruktat att deras eget folk ska ge sig på den närmaste muslimska gruppen. Att då se mardrömmen besannas i Kina istället för deras eget land, blir en fullkomlig chock, som kan påverka deras vilja att engagera sig där.

Men det verkliga problemet för Kinas makthavare, som de inte kan avvärja med tung polisnärvaro eller kulsvärmar, är fortfarande i stort sett ouppmärksammat: de kopplingarna mellan antikommunister i Shaoguan och Urumqi som avslöjats.

Långt efter att det lugnat sig på gatorna i Urumqi kommer Kinas kommunister att desperat försöka ta reda på hur nyheten om det som hände i Shaoguan kunde färdas tusentals kilometer på mindre än två veckor.

Om de inte kan hindra liknande incidenter att spridas längs liknande informationsvägar, kommer varje utslag av lokalt förtryck att bli känt över hela landet, och bidra till ett nationstäckande motstånd som skrämmer kommunistregimen mer än något annat.

Fotnot: D.J McGuire är en av grundarna till China e-Lobby och ordförande för China Support Network. Han är även författare till Dragon in the dark; How and Why Communist China helps our Enemies in the War on Terror.

Översatt från: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/19366/

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024