Efter att nyligen kommit hem efter ett Kinabesök är ett av de mest bestående intrycken hur företrädare för svenska företag i Kina negligerar bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i landet.

Sveriges hållning i dessa frågor är rakryggad och konsekvent, vilket såväl regeringen som riksdagen i sina båda roller står bakom. Därför är det beklämmande att höra hur naivt svenska företrädare för näringslivet i Kina blundar för det faktum att landet är en diktatur, att regimen aktivt beskär yttrande- och åsiktsfriheten samt ignorerar att tiotusentals människor årligen fängslas och avrättas för sina åsikters skull.

Svenska företag verksamma i Kina är så väl representanter för det öppna samhälle med åsiktsfrihet, som Sveriges regering och utsända beskickningar någonsin kan vara.

Det är förvisso lättare att ställa krav på mindre länder med svagare ekonomiska muskler än att sätta motsvarande press på världens tredje och mest expansiva ekonomi. Att förhålla sig till en ekonomisk supermakt är förvisso något mer komplext när företag och stater frestas av möjligheterna att muta in nya revir på kinesiska marknaden.

CSR-kodernas (corporate social responsibility) attraktionskraft blir lätt underordnad. Detta kan inte demokratiska länder i västvärlden blunda för när de skriver handelsavtal med Kina eller lånar multimiljardbelopp därifrån. Tvärtom kan idogt handelsutbyte innebära att Kina utvecklas betydligt raskare i en riktning som öppnar för demokrati och tolerans.

Däremot är det av största vikt att de länder och företag som i sitt samröre med Kinas totalitära regim, också har civilkurage att ställa krav på att leveranskedjorna inom landet svarar upp mot rimliga villkor, avseende fackliga rättigheter, arbetsförhållanden och likaså möjligheter att utan repressalier kunna uttrycka åsikter som inte är synonyma med regimens.

Självklart skall Sverige och västvärlden inte begränsa sin handel med Kina. Handelsutbyte gagnar alla parter, men för den sakens skull finns det ingen anledning att lägga civilkuraget och sina egna värderingar åt sidan.

Den ”historiskt rättmätiga roll” som många anser att Kina må återta efter några sekler av självvald isolering, får inte innebära att sekelgamla brister på värderingar kring respekt för mänskliga rättigheter, religions- och yttrandefrihet ska behöva ta plats i dagens värld.

Alla som håller sina CSR-värderingar högt på hemmaplan har allt att vinna på att göra det även på bortaplan, även om det råkar vara i Kina. När civilkuraget sitter kvar på avbytarbänken finns bara förlorare som beskådar hur marknadsekonomi utan demokrati bara är en falsk kuliss.