De flesta kineser håller nog med om att en av de senaste årens viktigaste politiska händelser i Kina är de politiska kampanjer som startades i Chongqing 2009.
Kommunistregimens historia i Kina kan baseras på partiets politiska kampanjer. De mest ökända av dessa övningar i statligt våld och indoktrinering är antihögerrörelsen 1957, Kulturrevolutionen 1966-1976 och förföljelsen av Falun Gong som startade 1999. Alla politiska kampanjer har varit landstäckande och centralt initierade av den högsta ledningen, fram tills förra året.
Chongqing ligger i västra Kina och har 31 miljoner invånare. Det är ett av Kinas fyra municipalsamhällen på provinsnivå (de övriga är Peking, Shanghai och Tianjin). De senaste två åren har Chongqing styrts av Bo Xilai, sekreterare i kommunistpartiets Chongqingkommitté.
Bo Xilai har lanserat två kampanjer: ”Främjande av röd kultur” och ”Slå de svarta”. Gemensamt kallas de ofta ”Sjunger rött, slår svart”.
”Främjande av röd kultur” inleddes i juni 2008 och innebar sjungande av revolutionära sånger, läsning av revolutionsklassiker och återberättande av revolutionära berättelser. I april 2009 lades till att skicka SMS som stödjer partiet. Bo Xilai lanserade själv den senare delen av kampanjen med att skicka ett SMS till 13 miljoner mobiltelefoner.
Trots användandet av SMS bär kampanjen på en känsla från flydda tider. De flesta ”röda sångerna” skrevs och sjöngs för 30 år sedan. De representerar Mao-eran och propagerar för idén om ”ständig revolution under proletariatets diktatur”. Den teorin användes av kommunistpartiet under dess första 30 år av styre för att upprätthålla sin legitimitet. 1979 övergav partiet officiellt den teorin och flyttade fokus till ekonomin. De röda sångerna ansågs då inte längre passande.
Det ”svarta” i ”Slå de svarta” syftar främst på gangsters och den kampanjen inleddes i juni 2009. Den riktar sig mot två typer av mål, så kallade gangsters, (vilket även innefattar organisatörer av en protest bland taxichaufförer) och korrupta tjänstemän inom partiet och staten. Nyligen inkluderades även advokater som tagit sig an dem som anklagats under kampanjen.
Kampanjen slår två flugor i en smäll då den vinner stöd från människor som är trötta på den ökande brottsligheten, samtidigt som den misskrediterar Bo Xilais företrädare Wang Yang, numera sekreterare i Guandongs partikommitté. De anklagade är mestadels tjänstemän från Wang Yangs tid i Chongqing.
Gripanden och rättegångar i kampanjen följer inte de normala procedurerna utan styrs politiskt. Advokater i Kina anser att kampanjen är en politisk och inte en rättslig sak.
Genom att starta dessa kampanjer har Bo Xilai gjort något som ingen annan lokal partiföreträdare någonsin gjort. Han har brutit mot det system där partiet har monopol på våld och propaganda för att upprätthålla sin makt, och med detta tycks ha satt sin karriär på spel.
Det finns två möjliga förklaringar till det som skett: Antingen kan Bo Xilai ha agerat på egen hand, eller så har någon i partitoppen beordrat honom att starta kampanjerna.
Han hade även orsak att ta till krafttag eftersom han nog upplevt sig allt längre från möjligheten att ta sig in i Kinas yttersta ledarskikt. Bo Xilai är en av tre partimän som blev guvernörer vid ungefär samma tid. Det var Li Keqiang i Henanprovinsen 1998, Xi Jinping i Fujianprovinsen 1999 och han själv i Liaoningprovinsen 2000. De tre föddes kring 1950.
Bo gick från Liaoningprovinsen till att vara handelminister vilket gav honom mer makt under den ekonomiska boomen i Kina. Men 2007 försvagades hans politiska ställning jämfört med Xi och Li, som anslöts till politbyråns ständiga kommitté, Kinas mäktigaste beslutsorgan.
Denna befordran öppnade vägen för de båda att ingå i nästa ledargeneration i Kina. Samtidigt blev Bo Xilai partiboss i Chongqing, och han verkade inte vara en kandidat till det framtida ledarskapet. Det behövdes ett mirakel för att vända hans karriär och föra honom tillbaka till maktens centrum.
De två kampanjerna kan ses som ett högljutt sätt att profilera sig nationellt genom att visa att han kan utöva ledarskap.
Analytiker tror också att hans ambition bygger på en känsla av förbittring och att han förtjänar bättre. Som son till kommunistpartimedlemmar som en gång var med och tog makten i Kina är Bo Xilai vad man i Kina kallar en ”ung prins”. Han och andra i samma generation känner att makten i Kina tillhör dem och de har avundsjukt sett hur Kinas högste ledare Hu Jintao, liksom Li Keqiang, kom till makten utan sådan familjebakgrund.
En annan möjlighet är någon i Kinas högsta ledarskikt instruerade Bo Xilai att starta kampanjerna som led i de maktkamper som pågår i Kina.
Det finns skilda åsikter bland analytikerna om vem som kan ha utnyttjat Bo Xilai som slagträ. Vissa menar att det var Zhou Yonkang, tidigare minister för allmän säkerhet och nuvarande sekreterare för Centrala politik- och lagkommittén, vilken övervakar hela det kinesiska rättssystemet åt partiet. I politbyrån representerar Zhou förre presidenten Jiang Zemins intressen i kampen om makten, mot Hu Jintao och hans falang.
Å andra sidan ska Bo Xilais kampanjer vara godkända av Hu Jintao, enligt Hongkongmedier som citerats i Jamestown Foundations Kinarapport.
I båda alternativen avslöjas en maktkamp i kommunistpartiets topp.
Om Bo Xilai agerat självständigt har han direkt utmanat partitoppen. I Kina är det nämligen inte lika viktigt om en politik är rätt eller fel, som vem som står bakom den.
Om de centrala ledarna beordrade Bo att ta dessa steg, då visar det att partitoppen måste ta till resurser på provinsnivå för att utöva sin makt och att kommunistpartiets ledarskikt håller på att förlora kontrollen eller att deras makt försvagats.
Detta har hänt i Kina bara en gång tidigare. 1965 kände Mao Zedong att han riskerade att förlora sin makt till Liu Shaoqi och andra ledare och försökte förekomma dem. Han arrangerade så att en recension av en pjäs som ansågs ha starka politiska inslag publicerades i en shanghaitidning. (Han mötte motstånd i Peking.) Denna recension betraktas som starten av Kulturrevolutionen.
Ofta upprepar historien sig. Innan Kinas sista dynasti, Qing, kollapsade förlorade de styrande manchurerna i Peking kontrollen över provinsernas guvernörer och militära befäl. När upproret i Wuchang startade 1911 anslöt sig omedelbart mer än ett dussin provinser. Flera leddes av tidigare provinsguvernörer och militära befäl och många av dessa blev sedan krigsherrar i den tidiga Republiken Kina.
Bo Xilais två kampanjer signalerar att provinserna fått starkare makt i Kina, vilket är ett dåligt tecken för kommunistregimen.
Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/27476/
