Forntidens kineser lade stor vikt vid Gula floden, eftersom den ansågs vara den kinesiska civilisationens vagga. Jordbrukarna använde dess vatten för att bevattna sina risfält. Det är därför de kallar denna flod ”Guds flod” eller ”Himmelska floden.”
Enligt legenden svämmade alla floder över av alltför rikligt regnande en höst. Många flöt ut så mycket att de flöt samman med Gula floden, som blev allt bredare, djupare och mäktigare. Gula flodens Gud var överlycklig och blev kaxig och trodde sig vara den mäktigaste vattenmassan under himmelen.
Gula flodens Gud färdades nedströms och kom då till Bohaihavet. Han såg österut, men kunde inte se strandlinjen. Från det ögonblicket blev flodguden ödmjuk och yttrade till Bohaihavets Gud:
– Jag var skrytsam och övermodig, tänkte att jag var större än alla andra. Nu har jag sett havets mäktighet och ser min trångsynthet. Om jag inte hade åkt hit, skulle jag fortfarande ha varit ovetande.
Bohaihavets Gud förblev dock anspråkslös och svarade:
– Mellan himmel och jord är jag bara ett litet utrymme mellan stora landmassor. Alla de sju haven tillsammans är inget annat än ett dammkorn i universum. Jag är långt ifrån mäktig.
Den här berättelsen är ursprunget till det kinesiska ordspråket ”Blev ödmjuk inför de stora haven,” vilket ger uttryck för att en person har upptäckt sina begränsningar och nöjer sig med det.
Översatt från engelskan: http://www.theepochtimes.com/n2/content/view/18344/