Det var en molnig och kall morgon. Efter att ha kört mitt barn till skolan svängde jag förbi en snabbmatsrestaurang. Jag tog en tidning och satte mig i ett hörn för att äta frukost. Det var bara jag i restaurangen. På några få bord fanns pappersmuggar, använda papperstallrikar och pommes frites som ingen hade plockat undan.

En ung kvinna kom in med en liten pojke som såg ut att vara sex år. Efter att ha beställt satte de sig ner för att vänta. Då öppnades den automatiska dörren i hörnet längst bort och en mager luggsliten man i smutsig överrock klev in i restaurangen. Med sänkt huvud gick han sakta fram till ett bord som var fullt av disk. Han letade bland skräpet efter rester och hittade en kall pommes frites som han stoppade i munnen.

Den lille pojken viskade till sin mamma: ”Mamma, han äter rester!”

Hans mamma viskade tillbaka: ”Han är hungrig, men han har inga pengar. Det är därför.”

Den lille pojken sade med en ännu mjukare röst: ”Kan vi köpa en burgare åt honom?”

”Jag tror att han bara äter rester”, sade mamman.

Mannen märkte att han var betraktad och såg sig om. Då han såg in i den lille pojkens ögon blev han generad. Han stoppade snabbt undan resterna och log. Plötsligt såg han vänlig ut. Det var som om han hade förvandlats till en ny person.

Servitrisen kom fram och räckte över en stor papperspåse till mamman, och en liten papperspåse till pojken.

Då de gick ut genom dörren tog den lille pojken plötsligt ut den rykande heta hamburgaren från påsen och tog ett bett. Han snodde runt och lade den på bordet där han hade suttit. Sedan sprang han i all hast ut genom dörren.

Mannen blev häpen. Han såg efter pojken då han sprang mot sin mor.

Jag kände att det också var dags för mig att gå. Jag lade tillbaka tidningen och gick ut. Då jag såg upp mot himmelen kunde jag se att den var blå bakom de mörka molnen.

Översatt från: http://en.epochtimes.com/news/8-4-10/68946.html