En ny studie visar att utbildning, inte rikedom, kan vara den viktigaste faktorn för att förbättra folkhälsan i utvecklingsländerna.

Politiken i utvecklingsländer har länge grundat sig på uppfattningen att högre medelinkomst är den viktigaste faktorn för att förbättra folkhälsan och den sociala välfärden. Men ny forskning visar att läskunnigheten har störst inverkan på folkhälsan i Indien.

”Ekonomisk politik som snävt koncentrerat sig på tillväxt, är otillräcklig när det gäller att förbättra folkhälsan i mindre utvecklade länder”, sade Lawrence King, professor i sociologi och politisk ekonomi vid Cambridge University i ett uttalande.

”Högre medelinkomst är ett statistiskt villospår: den bidrar till bättre folkhälsa i den mån den återspeglar hög läskunnighet och låg fattigdom”, sade King som är medförfattare till studien.

Forskarna medger att ”rikare är friskare” för den stora majoriteten i landet, men de fann att fattigdom och framförallt analfabetism är mycket större orsaker till dålig hälsa än låg medelinkomst.

Däremot kan en fattig stadsdel fortfarande ha relativt god folkhälsa om den har en hög läskunnighet, säger de. Högre läskunnighet innebär att människor kan förstå föreskrifter på läkemedel, få tillgång till sjukvård och delta i folkhälsoprogram.

”Eftersom det finns skillnader i individuell inkomst och i stadsdelarnas medelinkomst hos våra modeller, ger det ungefärliga belägg för de psykologiska och sociala effekterna av ojämlikhet i ett fattigt land”, sade Keertichandra Rajan, som hjälpte till med studien, i ett uttalande.

”Även om ojämlikhet inte leder till att fler barn dör i Indien, kan det generera individuell stress och uppkomsten av sociala band som kan undergräva samhällets välfärd”.

Enligt studien skulle en ökning av läskunnigheten med fyra procent i en typisk indisk stadsdel kunna uppnå samma effekt som om fattigdomen minskar med tjugofem procent.