• Film: A Dangerous Method
• Produktionsår: 2011
• Produktionsland: Storbritannien/Tyskland/Kanada/Schweiz
• Regi: David Cronenberg
• Medverkande: Keira Knightley, Michael Fassbender, Vigge Mortensen, Vincent Cassel, Sarah Gadon m. fl.
• Kommer ut: 121031

Cronenberg tar sig an ytterligare ett, för honom, nytt ämne när han berättar historien om psykoanalysens uppkomst. Det är kostymfilm vi pratar om alltså. Dessvärre är det av den tråkiga sorten.

Filmen börjar 1902 då Carl Jung (Fassbender) börjar behandla Sabina Spielrein (Knightley). Jung har utvecklat en experimentell metod som grundar sig på Freuds psykoanalys. Spielrein blir snart bättre och under den fortsatta terapin utvecklas en attraktion mellan Jung och Spielrein. Denna relation ska visa sig vara destruktiv för dem båda.

Dialogen är bitvis sylvass då karaktärerna ogenerat diskuterar sina psyken med sin sexualitet som utgångspunkt. Fassbender, Mortensen och framförallt Knightley får mycket utrymme att utveckla sina karaktärer. Dessvärre sker detta på bekostnad av filmens handling; förutom affären mellan Jung och Spielrein, som tar slut efter ett tag, och diskussionerna mellan Jung och Freud, finns det inte mycket till handling.

Till skillnad från många andra regissörer, som fokuserar sig på en genre, har Cronenberg gjort filmer i en rad olika genrer, som skräck, science fiction, action, thriller, drama och kriminalfilmer. En annan sak som skiljer honom från andra regissörer är att han, i alla fall enligt mig, blir bättre med åren. ”The Dead Zone” (USA, 1983) var en halvsunkig filmatisering av en av Stephen Kings mest populära böcker. ”Flugan” (”The Fly”, USA/Storbritannien/Kanada, 1986) är en helflummig science fiction-film, men i denna film fick vi se prov på Cronenbergs distinkta stil som karaktäriseras av att vi får lära känna rollfigurerna långt mer intimt än vad vi egentligen vill. Spolar man fram tjugo år, finner man ”A History of Violence” (USA/Tyskland, 2005) och ”Eastern Promises” (USA/Storbritannien/Kanada, 2007), som båda handlar om våldskulturen i den kriminella världen, fast på två helt olika sätt. Det har alltid varit intressant att se Cronenbergs filmer, trots att de oftast saknar en handling som man känner att man kan anknyta till.

Jag tycker det är kul att Cronenberg inte låser fast sig i en genre, men här tycker jag nog att han tog sig vatten över huvudet. För trots att dialogen många gånger är intressant, känns det ofta som att de bara pratar utan att det betyder något. Det känns nästan som att man måste ha läst psykologi för att uppskatta den här filmen fullt ut. Dessvärre är det ju inte alla som gjort det.