loadingChristian Bale med Golden Globe-statyetten han fick för sin roll i filmen "The Fighter". (Foto: AFP/Valerie Macon)
Christian Bale med Golden Globe-statyetten han fick för sin roll i filmen "The Fighter". (Foto: AFP/Valerie Macon)
Kultur

Bale ruggigt bra i annars medioker film

Andreas Ziegler, för Epoch Times Sverige
  • Titel: The Fighter
  • Produktionsår: 2010
  • Produktionsland: USA
  • Regi: David O. Russell
  • Medverkande: Mark Wahlberg, Christian Bale, Melissa Leo, Amy Adams, Jack McGee m fl.
  • Kommer ut: 110713

  • Den här filmen hade många nomineringar på årets Oscarsgala och drog hem två statyetter. Men bortsett från Bales lysande insats som den metamfetamin-beroende föredettingen Dicky Eklund, är denna film inte vidare märkvärdig.

    Filmen är baserad på den verkliga historien om boxaren Micky Ward, i filmen spelad av Mark Wahlberg. Tacksamt nog har filmskaparna valt att fokusera på en lite kortare tidsperiod, vilket gör att filmen, till skillnad från vissa andra biopics (film baserad på en verklig människas liv), är någorlunda solid.

    Personligen tycker jag att biopics är tråkiga. I alla fall amerikanska sådana, eftersom de alltid är uppbyggda på exakt samma sätt. Den kända personen har det besvärligt och övervinner hinder för att i slutändan bli världsmästare/världsberömd. Tröttsamt värre. Filmen The Fighter handlar alltså om en boxare som har det lite besvärligt för att i slutet…ja, jag ska inte avslöja slutet. Men det är väl inte vidare svårt att räkna ut vad det är som kommer att hända?

    Mark Wahlberg är alltså samma man som en gång i tiden var med i hiphop-bandet Marky Mark and the Funky Bunch. Han valde att sadla om i mitten av 90-talet och bli skådespelare. Och det har ju gått ganska så bra för honom. Personligen tycker jag att han är en ganska kass skådespelare, förutom när han spelar halvdumma töntiga figurer som i Paul Thomas Andersons hyllning till 1970-talets porrfilmsindustri, ”Boogie Nights” (USA, 1997) eller M. Night Shyamalans övernaturliga thriller, ”The Happening” (USA/Indien/Frankrike, 2008). Vore det inte för dessa filmer, skulle jag ha velat säga att Wahlberg borde återvända till hiphopen. Inte heller i ”The Fighter” övertygar han; termen ”inte övertygande som människa” dyker upp i mitt huvud när jag ser Wahlberg i denna film. 

    Christian Bale är dock ruggigt bra som Mickys missbrukande bror, Dicky Eklund. Det är lätt att spela över när man ska spela en missbrukare, men Bale känns övertygande även när han beter sig som mest extremt.

    Även Amy Adams och Melissa Leo är bra i sina roller, även om jag kanske inte tycker att Leo är så bra att hon förtjänade att gå hem från Oscarsgalan med en statyett under armen.

    Det är väldigt få överraskningar i The Fighter; den känns inte originell för fem öre egentligen. Men filmen känns ändå sevärd tack vare Bales klockrena porträtt av Dicky Eklund.

    Samtidigt känns kombinationen Bale/Wahlberg ungefär lika bra som om Celine Dion skulle sjunga en duett med min tondöva kompis, som blir tillsagd att hålla käft var enda gång han sjunger med till radion.

Mest lästa

Rekommenderat

loadingChristian Bale med Golden Globe-statyetten han fick för sin roll i filmen "The Fighter". (Foto: AFP/Valerie Macon)
Christian Bale med Golden Globe-statyetten han fick för sin roll i filmen "The Fighter". (Foto: AFP/Valerie Macon)
Kultur

Bale ruggigt bra i annars medioker film

Andreas Ziegler, för Epoch Times Sverige
  • Titel: The Fighter
  • Produktionsår: 2010
  • Produktionsland: USA
  • Regi: David O. Russell
  • Medverkande: Mark Wahlberg, Christian Bale, Melissa Leo, Amy Adams, Jack McGee m fl.
  • Kommer ut: 110713

  • Den här filmen hade många nomineringar på årets Oscarsgala och drog hem två statyetter. Men bortsett från Bales lysande insats som den metamfetamin-beroende föredettingen Dicky Eklund, är denna film inte vidare märkvärdig.

    Filmen är baserad på den verkliga historien om boxaren Micky Ward, i filmen spelad av Mark Wahlberg. Tacksamt nog har filmskaparna valt att fokusera på en lite kortare tidsperiod, vilket gör att filmen, till skillnad från vissa andra biopics (film baserad på en verklig människas liv), är någorlunda solid.

    Personligen tycker jag att biopics är tråkiga. I alla fall amerikanska sådana, eftersom de alltid är uppbyggda på exakt samma sätt. Den kända personen har det besvärligt och övervinner hinder för att i slutändan bli världsmästare/världsberömd. Tröttsamt värre. Filmen The Fighter handlar alltså om en boxare som har det lite besvärligt för att i slutet…ja, jag ska inte avslöja slutet. Men det är väl inte vidare svårt att räkna ut vad det är som kommer att hända?

    Mark Wahlberg är alltså samma man som en gång i tiden var med i hiphop-bandet Marky Mark and the Funky Bunch. Han valde att sadla om i mitten av 90-talet och bli skådespelare. Och det har ju gått ganska så bra för honom. Personligen tycker jag att han är en ganska kass skådespelare, förutom när han spelar halvdumma töntiga figurer som i Paul Thomas Andersons hyllning till 1970-talets porrfilmsindustri, ”Boogie Nights” (USA, 1997) eller M. Night Shyamalans övernaturliga thriller, ”The Happening” (USA/Indien/Frankrike, 2008). Vore det inte för dessa filmer, skulle jag ha velat säga att Wahlberg borde återvända till hiphopen. Inte heller i ”The Fighter” övertygar han; termen ”inte övertygande som människa” dyker upp i mitt huvud när jag ser Wahlberg i denna film. 

    Christian Bale är dock ruggigt bra som Mickys missbrukande bror, Dicky Eklund. Det är lätt att spela över när man ska spela en missbrukare, men Bale känns övertygande även när han beter sig som mest extremt.

    Även Amy Adams och Melissa Leo är bra i sina roller, även om jag kanske inte tycker att Leo är så bra att hon förtjänade att gå hem från Oscarsgalan med en statyett under armen.

    Det är väldigt få överraskningar i The Fighter; den känns inte originell för fem öre egentligen. Men filmen känns ändå sevärd tack vare Bales klockrena porträtt av Dicky Eklund.

    Samtidigt känns kombinationen Bale/Wahlberg ungefär lika bra som om Celine Dion skulle sjunga en duett med min tondöva kompis, som blir tillsagd att hålla käft var enda gång han sjunger med till radion.

Rekommenderat

Svenska Epoch Times

Publisher
Vasilios Zoupounidis
Politisk chefredaktör
Daniel Sundqvist
Opinionschef
Lotta Gröning
Sportchef
Jonas Arnesen
Kulturchef
Einar Askestad

Svenska Epoch Times
DN-skrapan
Rålambsvägen 17
112 59 Stockholm

Epoch Times är en unik röst bland svenska medier. Vi är fristående och samtidigt en del av det stora globala medienätverket Epoch Media Group. Vi finns i 36 länder på 23 språk och är det snabbast växande nätverket av oberoende nyhetsmedier i världen. Svenska Epoch Times grundades år 2006 som webbtidning.

Epoch Times är en heltäckande nyhetstidning med främst riksnyheter och internationella nyheter.

Vi vill rapportera de viktiga händelserna i vår tid, inte för att de är sensationella utan för att de har betydelse i ett långsiktigt perspektiv.

Vi vill upprätthålla universella mänskliga värden, rättigheter och friheter i det vi publicerar. Svenska Epoch Times är medlem i Tidningsutgivarna (TU).

© Svenska Epoch Times 2024