Det aztekiska kalenderhjulet har fascinerat människor i århundraden. Det var inte bara ett sätt att hålla tiden – det var en fullständig tidsfilosofi, i vilken varje dag hade en religiös betydelse. Man trodde också att tiden gick i cykler – till slut i en upprepad förintelse och återskapande av världen. Universum sågs som en mycket känslig balans som ständigt riskerade att splittras av gudarnas skiftande makt och av de grundläggande krafterna i deras liv.

Aztekerna var inte de enda människorna som trodde så här. Många folk runt om i världen har tänkt sig tiden som cyklisk. Till exempel är tron på reinkarnation en reflektion av detta, liksom idén om karma (”som man bäddar får man ligga”). Idén om tidscykler går tillbaka minst 3 000 år i tiden, men är förmodligen mycket äldre än så, och var vanligt förekommande i Mellanamerika.

Aztekernas kalender var en variant av tidigare kalendrar, som till exempel den välkända forntida mayakalendern. Den hade samma grundläggande struktur som kalendrar över hela det forntida Mellanamerika. Till skillnad från mayakalendern, som är väldigt precis, var emellertid aztekernas system inte så noggrant – ett visst datum kunde syfta på ett antal olika tidpunkter under ett år. Av detta skäl är experterna oense om när vissa händelser inträffade i det aztekiska riket.

Kalendern bestod av en 365 dagar lång kalendercykel som kallades xiuhpohualli (årsräkning) och en 260 dagar lång rituell cykel som kallades tonalpohualli (dagsräkning). Dessa två cykler bildade tillsammans en 52 år lång kalenderrunda. Xiuhpohualli anses vara jordbrukskalendern eftersom den baserades på solen, och tonalpohualli anses vara den heliga kalendern.

Tonalpohualli-kalendern

En målning av den aztekiska tonalpohualli-kalendern från sent 1500-tal eller tidigt 1600-tal av Juan de Tovar. (Wikimedia Commons)

260-dagarssystemet kallades tonalpohualli. Det var uppdelat i 20 perioder med vardera 13 dagar, vilket reflekterades i två sammankopplade hjul. Det hade sitt ursprung i att forntida människor observerade att solen korsade en viss zenitpunkt nära staden Copan i Mayariket en gång på 260 dagar. Aztekerna brydde sig inte om att året (de 260 dagarna) inte överensstämde med årstiderna, utan deras årstider ”vandrade”.

Siffran 20 baserades på siffrorna för en ”hel människa” (det vill säga fingrar och tår) och siffran 13 representerade deras filosofi om 13 riktningar i rymden. De tidiga människorna i Centralamerika trodde att denna rituella kalender representerade ett arketypiskt tillstånd för människan och kosmisk harmoni.

Varje rotation genom de tretton siffrorna representerar en ”vecka” i det här systemet. Den första, sjätte, elfte och sextonde veckan ansågs viktiga eftersom de skapade de fyra divisionerna under året. Var och en av de 20 dagarna associerades till konkreta föremål, djur och en gudom.

Till exempel representerades den första dagen (”Cipactili”) av en alligator och styrdes av festguden, medan den andra dagen (”Ehecatl”) representerades av vinden och styrdes av eldens, livets och andens gud. Detta skapade en slags permanent spådomsmaskin och vägledde dem i deras öden. De använde den för att planera olika aktiviteter, som att så grödor, bygga hus, och att dra ut i krig, baserat på det som ansågs vara ”turliga” och ”oturliga” dagar.

Än viktigare var att tonalpohualli delade upp dagarna och ritualerna mellan gudarna. Detta var extremt viktigt för aztekerna – utan det skulle världen snart vara till ända. Enligt aztekisk kosmologi befinner sig universum i en mycket känslig jämnvikt i vilken motsatta gudomliga krafter strider om makten. För att förhindra att en gud blir mäktigare än någon annan gavs gudarna sin egen tid, och en egen dag att styra över. För aztekerna var det väldigt viktigt att maktkampen inte kunde vinnas av någon gud.

Xiuhpohualli

Årsräkningen kallades xiuhpohualli. Här höll man sig till det 365 dagar långa solåret som vi är mer bekanta med. Denna kalender var förstås mer kopplad till årstiderna och användes därför som en jordbrukskalender. Den var uppdelad i 18 perioder om 20 dagar. Då summan av detta blir 360, innebar det en fem dagar lång övergång mellan det gamla och det nya året, en tidsperiod som användes för festivaler.

En gång på 52 år överensstämde de två stora cyklerna (tonalpohualli och xiuhpohualli) med varandra. Detta markerade det som var känt som ett mellanamerikanskt ”sekel” och var orsak till stora religiösa firanden, vilka kallades xiuhmolpilli (’förbindelse mellan åren’). Den här festivalen varade i tolv dagar och innefattade fasta som en symbol för botfärdighet. I början av festivalen släcktes alla eldar i staden. Vid midnatt den tolfte dagen offrades en fånge av prästen när eldstjärnan nådde zenit på natthimlen. Prästen startade sedan en ny eld som återigen lyste upp staden. När elden tändes kunde folket vara säkra på att solen skulle fortsätta att gå upp under den kommande 52-årsperioden. Det var en förnyelsens tid.

Publicerat med tillstånd. Läs originalet på Ancient Origins.