”Light Horses” spränger fram ur skogen, galopperande i ett dammoln i öknens sand iklädda tunga vinteruniformer från första världskriget. När de kretsade kring sitt mål och höjde flagg kunde man skymta deras solbrända, skrynkliga ansikten.
Det är Australiens och Nya Zeelands hästburna soldater som återuppförde erövringen av Beer-Sheba 1917. Nu har 90 år gått. Det var en speciell dag av nationell stolthet för dessa personer, många av dem över 70 eller till och med 80 år, några av dem ättlingar till de riktiga erövrarna. De hade rest långt för att återuppleva den stora segern över den turkiska osmanska regimen och för att hedra alla de som stupat.
En vändpunkt för Mellanöstern
En Light Horseveteran står i stolt givakt på årsdagen av erövringen av Beer-Sheba, den 31 oktober. (Dalia Harpaz/The Epoch Times)
Light Horses var en del i den australiska och nyzeeländska armékåren (ANZAC). Soldaterna däri stod under brittiska arméns och General Allenbys kommando men i Beer-Sheba var de förtruppen och agerade självständigt, vilket stärker deras nationalstolthet.
Tzvi Shiloni, en historiker från Sde Boker Heritage-institutet ,förklarade för Epoch Times hur viktigt det här erövrandet var:
– Erövringen av Beer-Sheba var även öppningen för hela den brittiska arméns intåg i Israel, sade han. Det här var en huvudsaklig vändpunkt i första världskriget, den turkiska arméns första stora nederlag vilket ledde till att Syrien och Libanon övervanns några månader senare och drev ut Turkiet ur kriget. Det här var en vändpunkt för regionen, som ersatte 400 år av osmanskt välde med en europeisk regim.
Erövringen av Beer-Shiba var historiens sista strid på hästryggen.
Graham Mc-Kerrow gör honnör: ”Vi är mycket stolta över att få föra legenden vidare.” (Dalia Harpaz/ Epoch Times)
– För Australien och Nya Zeeland var första världskriget en stor händelse, förklarar Shiloni vidare. Främst för att detta var det första kriget i deras historia. För första gången knöts åter banden med västvärlden. Så ANZAC-dagen är som Independence Day här och den firas med ceremonier i alla stora och små sammanhang.
Direkt efter segern antogs Balfur-redogörelsen, som förberetts tidigare.
– Det är ett arv vi ska värna om, sade ryttarinnan Gillian Peirce med tårar i ögonen. De var intelligenta unga män. De kom från landsbygden. De kunde rida, de kunde skjuta. Så när England kallade på dem gav de sig ut i kriget och de bevisade på slagfältet att de var rådiga och starka och modiga, inte så bekväma i uniformen… inte alltid så hemskt väldiciplinerade… men ville man ha en grupp av män att gå in att göra jobbet – så visste man att de gjorde det.
Den australiske ambassadören vänder sig till publiken. (Dalia Harpaz/Epoch Times)
Visade respekt
En minnesceremoni ägde rum på Brittiska kyrkogården. Alla berörda parter fanns på plats – ambassadörer från Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och Turkiet, tillsammans med den tyska militärattachén och representanter från Sydafrika och Israel. De bar med sig ett budskap om respekt, fred och broderskap.
De flesta ryttarna är medlemmar i Light Horses-klubben, som tillvaratar arvet. De hade från början en önskan om att noggrant återskapa förfädernas fyra dagar långa resa i öknen, och sova med hästarna under bar himmel.
En oväntad utmaning
Kan hända att nuvarande Light Horses förfäder satte skräck i den turkiska armén 1917. Men de som återuppförde striden mötte en helt ny front. När de rusade framåt attackerades de plötsligt av en beslutsam armé av fotografer och reportrar, vilka lyckades komma världigt nära de galopperande hästarna och tog bilder och gjorde intervjuer ur varje möjlig och omöjlig vinkel.
Attacken mot Beer-Sheba iscensätts (Dalia Harpaz/ Epoch Times)
Med tanke på ryttarnas ålder och att de inte red sina egna hästar, var även dagens Light Horses imponerande.
