KINA | NYHETER | KULTUR | POLITIK | VETENSKAP | MILJÖ | MÄNNISKA | SAMHÄLLE | DEBATT | HÄLSA
ENGLISH  FRANÇAIS  DEUTSCH  ESPAÑOL  中文  Fler språk (Other languages) 

Världen i bilder

Flera bilder ->





Special






Krönika: En temperatur värd respekt

Susanne Willgren, Epoch Times Sverige
03.02.2013 21:37

Ibland påminns man om att livet är ömtåligt. Våra kroppar klarar inte kyla, klarar inte hunger. Det är väldigt petigt. 37 grader ska det vara, prick. Man fryser, man svettas. Äter vi för mycket blir vi tjocka, äter vi för lite blir vi magra. Väldigt petigt är det.

Förra veckan rasade temperaturen i Kungsbacka kommun. Från ett nästan lite omhändertagande pudertäcke av snö till bitande iskyla över en natt. Småfåglarna ville inte sätta sig ned utan plockade upp solrosfröna i farten. Vore man inte inpackad i ull och dun hade man kanske kolavippat på ett ögonblick.

Det är så vackert ute, men ogint.

Jag bor bredvid sjön. Den ser stadig och rejäl ut. Ett tjockt lager med is över hela vattnet, och så folklivet därpå. Friluftsgäng av skridskoåkare som svischar förbi. En och annan pimpelfiskare. Små barn som spelar hockey med Glenn.

På vardagarna har jag sjön för mig själv. Då ser den inte alls lika stadig ut. Ett stycke vild natur som en människa inte leker med hur som helst. Jag är så liten. Tar mig fram på skridskor längs strandkanten. Det är stilla. Inga sjöfåglar, inga pimpelfiskare, men massor av ljud. Ljudet från skridskorna mot isen, mina andetag och ljuden från sjön.

När temperaturen faller börjar sjön att sjunga. Den började lite svagt, som om någon knäppte på en kosmiskt lång sträng. Efter ett par dagar hörde jag den sjunga ända upp till huset, in i köket. Det är märkligt, sången hörs på långt avstånd men man kommer ändå aldrig nära det där ljudet.

Stora ismassor rör sig och spricker, det knakar och brakar och knäpper. Vassen i strandkanten släpper taget om isplattor som stannat kvar halvvägs upp på stråna efter att vattnet sjunkit undan. De krossas som glas mot marken. Ibland brakar det till i hela sjön, och isen sätter sig. Jordbävning.

Liten är man.

I fjol lyssnade jag på ett föredrag av Linda Lindenau, som precis hade kommit hem från en segeltur till Sydpolen. Jag tänkte att man blir ovanligt levande när döden lurar i varje hörn. Man påminns om att livet är skört. Varje rörelse är så viktig.

De hade fått vänta i många dygn på att över huvud taget kunna segla in mot Sydpolen från Sydamerikas sydspets. "Ett fönster" kallade hon det, ett fönster i vädret. Sedan är man fast där, strandad tills det kommer ett fönster i vädret så att man kan segla tillbaka. Missar man det får man stanna tills nästa fönster dyker upp. Ibland tar det flera månader.

Lindenau menade på att en resa till Sydpolen inte alls är en omöjlighet, inte alls något som är förbehållet galna äventyrare. Till och med hon "som alltid är rädd" gjorde resan, med rätt kunskap.

Jag blev inspirerad av hennes föredrag. Jag gillar hennes drivkraft att göra sådant som hon egentligen inte vågar göra. Däremot kan jag inte säga att jag blev inspirerad till att segla till Sydpolen. Jag skulle känna att jag trotsade gudarna om jag gjorde en sådan resa.

Hon visade fyra bilder bredvid varandra, fyra bilder på fyra hav. Utöver Sydpolshavet kan det ha varit Medelhavet, Atlanten, Östersjön, men jag är inte säker. Kontentan var i alla fall att man faktiskt inte såg någon skillnad på de där haven, de är stora vatten alla fyra. Men jag hävdar ändå att det är ganska stor skillnad på Sydpolshavet och Medelhavet, utan att ha varit på Sydpolen. Ett hav är ju mer än bara vatten.

Till och med den lilla sjön där jag bor är vid 15 minus egentligen en ogästvänlig plats för en liten, 37-grader varm människa på skridskor. Med all respekt för Linda Lindenau så tror jag ändå att åka till Sydpolen kräver ett visst mått av galenskap.

 

   Mer i detta ämne