OPINION | DEBATTARTIKLAR | ÅSIKT
ENGLISH  FRANÇAIS  DEUTSCH  ESPAÑOL  中文  Fler språk (Other languages) 

Världen i bilder

Flera bilder ->





Special






Nordkoreas kärnvapenteater

John Feffer
03.01.2013 22:55

Den här bilden är tagen av Nordkoreas officiella nyhetsbyrå den 12 december 2012 och visar hur den nordkoreanska raketen Unha-3 lyfter tillsammans med en satellit. Genom sin utveckling av kärnvapen och missilteknologi har Nordkorea begärt koncession från andra länder. (Foto: KNS/AFP/Getty Images)

Den viktigaste regeln i teatervärlden är att behålla publikens uppmärksamhet. Om publiken blir distraherad eller uttråkad, om den börjar skruva nervöst på sig i sätena, är det illusoriska skådespelet i fara. Kommer det ut att man inte längre kan leverera som dramatiker eller regissör så krymper publiken och färre människor blir intresserade av ens nästa erbjudande.

Nordkoreanska ledare har alltid förstått betydelsen av teater. Landets grundare, Kim Il Sung, skapade flera teaterproduktioner – ” Sea of Blood”, ”The Flower Girl” – som översatte regimens ideologi till enkla, medryckande berättelser för massan.

Hans son och efterföljare, Kim Jong Il, föreställde sig själv vara en filmregissör som tog faderns arbete till den stora scenen. Teater och film erbjöd en förbättrad version av den nordkoreanska verkligheten, en plats där det goda alltid vann över det onda och där misstag kunde retuscheras bort.

Den nordkoreanska ledningen har använt sitt kärnvapenprogram som teater från allra första början. Man har litat på att spektaklet kring raketuppskjutningar och de dolda kärnvapenanläggningarna ska hålla kvar den utländska och inhemska publikens uppmärksamhet. Regimen har inte fäst mycket vikt vid kritiken och bestraffningarna. Så länge de nordkoreanska medborgarna är bländade och de utländska ledarna är fastnaglade, så uppnår kärnvapenprogrammet sitt syfte.

Fram till helt nyligen var Nordkoreas satsning inte särskilt lyckad. Man hade genomfört två kärnvapenprovningar som har väckt tvekan om landet verkligen tillhör kärnvapenklubben. Tre uppskjutningar av långdistansraketer, till synes för att sätta en satellit i omloppsbana men också för att testa trestegsmissiler, lyckades inte heller uppnå målen.

Trots det har Pyongyangs teatraliska förmågor framhållits. Under ungefär samma tidsperiod har Iran lyckats skjuta upp tre små satelliter utan att dra till sig till närmelsevis lika mycket uppmärksamhet från media och det internationella samfundet. Nordkorea har trots sina spektakulära misslyckanden hållit sin publik på helspänn.

Och nu visar det sig att Nordkorea till slut har lyckats få upp någonting i omloppsbana. Satelliten Kwangmyongsong-3 befinner sig såvitt känt ovanför våra huvuden och levererar väderuppdateringar och sänder propagandasånger.

För publiken på hemmaplan har raketuppskjutningarna en speciell betydelse, som inte uppfattas av de flesta utomstående observatörer. 2012 firades 100-årsminnet av landets främste dramaturg, Kim Il Sungs födelse.

I december var det ett år sedan landets främste diktator, Kim Jong Il, dog.

Regeringen har under nästan ett decennium lovat befolkningen att man snart kommer att uppnå statusen av ett militärt starkt och ekonomiskt blomstrande land. En framgångsrik raketuppskjutning uppnår båda dessa mål, åtminstone ytligt sett.

Raketen tyder på att landet har tillräckligt avskräckande förmågor för att hindra fientliga länder från att upprepa ett scenario liknande Kabul eller Irak i Pyongyang. Och bara de mest ekonomiskt framstående länderna i världen kan skjuta upp sina egna satelliter i omloppsbana.

Naturligtvis är Nordkorea kvar bland botten av världens ekonomier. Och landets högt prisade militärmakt kan egentligen inte mäta sig med Sydkoreas, för att inte nämna USA:s.

Men teater handlar helt och hållet om att skapa illusioner. Raketuppskjutningen skapar en illusion åt det nordkoreanska folket om att de lever, i om inte ett paradis så åtminstone, i ett land som håller på sitt gentemot många motståndare.

Teater handlar också om att upprätthålla showen, vilket är förklaringen till att kärnvapenprogrammet fortsätter att engagera en internationell publik. De nordkoreanska ledarna vet att även om landet har en kritisk geopolitisk position i nordöstra Asien så skulle det internationella samfundet inte fästa så mycket uppmärksamhet vid landet om det inte vore för kärnvapenprogrammet. Det som fortsätter att engagera utomstående observatörer är den grundläggande gåtan: vilka är Nordkoreas bakomliggande avsikter?

Det är inte stor skillnad mellan detta och hur en publik sitter uppmärksam på en teater. Den vill veta vad som händer härnäst. Nordkorea får oss ständigt att undra.

USA och dess allierade är däremot ganska förutsägbara. Som svar på Nordkoreas satetellituppskjutning kommer Obamaadministrationen pressa fram ännu hårdare sanktioner.

Detta är detsamma som när en teaterkritiker fäller ännu fler nedsättande kommentarer om en särskild pjäs i hopp om att den negativa kritiken ska korta ner uppsättningen. Men om pjäsen fortsätter att engagera publiken hemma och utomlands kommer producenterna ignorera dessa sanktioner.

Om Washington verkligen vill påverka Pyongyang måste man själv göra något oförutsägbart. Istället för att hålla fast vid sin misslyckade policy med ”strategiskt tålamod” borde Obamaadministrationen försöka lära sig av teaterlektionerna i Pyongyang. Genom att engagera Nordkorea i en omfattande uppgörelse som får med det isolerade landet i det internationella samfundet skulle Obamaadministrationen kunna skapa sin egen föreställning.

Det handlar inte om att övertala Nordkorea om att ge upp sin stora teatraliska stöttepelare. Pyongyang är ytterst motvilligt till att ge upp sitt kärnvapenprogram. Snarare handlar det om att säkerställa att Nordkorea inte använder det man nu har och istället samarbetar med de internationella institutionerna för att förbättra sin ekonomi, politiska struktur och de mänskliga rättigheterna.

Detta kräver dock att Washington slutar agera passiv åskådare och aktivt engagerar sig i Nordkorea. Den amerikanska presidenten som ibland kallas ”No drama - Obama” måste tänka kreativt – teatraliskt och dramatiskt – om hur manuset ska ändras för att skapa en annan typ av gripande historia för det nordkoreanska folket.

John Feffer är för närvarande en Open Society fellow i Östeuropa. Han är på väg att lämna sin position som chef på Foreign Policy in Focus.

Översatt från engelska: http://www.theepochtimes.com/n2/opinion/north-korea-nuclear-weapons-as-theater-328818-print.html