KINA | NYHETER | MILJÖ | KULTUR| MÄNSKLIGA RÄTTIGHETER | INTERNET | MEDIA | KINESISKT NÄRINGSLIV
ENGLISH  FRANÇAIS  DEUTSCH  ESPAÑOL  中文  Fler språk (Other languages) 

Världen i bilder

Flera bilder ->





Special






Årskrönika för Kina 2012

Aron Lamm, Epoch Times
31.12.2012 21:56

Wang Lijun, tidigare chef för byrån för allmän säkerhet i Chongqing, vid ett möte på den årliga Folkets nationalkongress i Peking år 2011. (Foto: Feng Li/Getty Images)

2012 var året som en mans flykt till ett annat lands konsulat satte igång ett politiskt jordskred, vars efterverkningar fortfarande pågår, och som helt kommit att överskugga allt annat från världens folkrikaste land. Fastän mycket annat hänt i Kina under året, kommer denna händelse, och vad den lett till, därför att helt dominera även denna årskrönika.

Mannen var Wang Lijun, hårdför före detta polischef i megastaden Chongqing, och den tillika hårdföre partibossen Bo Xilais högra hand. Konsulatet han flydde till den 6 februari var USA:s. De exakta orsakerna, och den händelsekedja som ledde fram till flykten kanske vi aldrig får veta. Men för ett ögonblick, när oredan var som värst, och till och med rena kupprykten florerade, låg partiets djupa splittring och ytterst svaga grund i öppen dag.

Vad som i alla fall definitivt har hänt sedan dess är att den hårdföra falang inom kommunistpartiet, av vissa kallad "blodiga händer"-fraktionen, på grund av deras skuld i den pågående förföljelsen av Falun Gong, hamnat rejält på defensiven. Bo Xilai, som innan Wangs flykt förväntades ta plats i politbyråns ständiga utskott – gruppen som de facto styr Kina – avsattes från sina poster och uteslöts ur partiet, i de senaste årtiondenas mest spektakulära politiska skandal.

I två välregisserade
"rättegångar" avpoletterades två av huvudpersonerna. Först dömdes Bos fru, Gu Kailai, till ett villkorligt dödsstraff för mordet på sin före detta affärspartner, engelsmannen Neil Heywood. Sedan dömdes Wang Lijun själv till 15 års fängelse för maktmissbruk och mutbrott. Åtalet mot den tredje huvudpersonen, Bo själv, byggs än så länge bakom kulisserna. Händelsen kan enligt analytiker i omfattning och betydelse bara liknas vid när "de fyras gäng" rensades ut efter Maos död.

I kölvattnet av detta har även partiets andra maktcentrum, det politisk-rättsliga utskottet, som gavs närmast oinskränkta befogenheter under förre regimledaren Jiang Zemin, nergraderats. Dess förr så mäktige ledare Zhou Yongkang, en av Jiangs tyngsta allierade, som av allt att döma konspirerat med Bo för att störta den nye ledaren Xi Jinping från makten, tycks också med nöd och näppe ha undsluppit att själv dras med i den politiska störtfloden.

I stället satt han kvar, om än till synes oskadliggjord, och kunde enligt planerna dra sig tillbaka från den högsta makten i och med den 18:e partikongressens ledningsskifte. Zhous efterträdare sitter inte ens i det ständiga utskottet, vilket är ett tecken på att de som nu har övertaget inom partiet vill återställa balansen efter att i åratal haft detta andra maktcentrum som ett orosmoment.

Dessa händelser kom att skapa ett aldrig tidigare internationellt intresse för både kommunistpartiets brutala inre maktkamp, och både överskugga och kasta ljus på dess ledarskifte, som till sist ägde rum i november, under jämförelsevis ordnade former.

Xi Jinping Kinas nye ledare. (Foto: Lintao Zhang/Getty Images)

I slutänden tycks inga dramatiska positionsförändringar ha ägt rum, och kompromisskandidaten Xi Jinping, som allt mer har kommit att se ut som en allierad till den avgående ledarduon Hu Jintao och Wen Jiabao, har hittills inte tydligt visat vilken väg han tänker ta. Många i Kina och omvärlden hoppas på politiska reformer, men Xi har hittills bara tydligt visat att han insett att korruptionen inom partiet måste stävjas för att undvika en omedelbar kollaps. Hans avsikter vad gäller verkliga reformer är än så länge oklara.

Något som dock fascinerat oss på Epoch Times under året är hur yrvaket och oinsatt övriga medier agerat, inte minst de svenska. Det framstod plötsligt med all önskvärd tydlighet att svenska journalister – med några få lysande undantag – har väldigt dålig koll på det interna politiska spelet i Kina, ja faktiskt på hela den interna politiska kartan.

Det är de ju så klart inte ensamma om; man kunde till att börja med följa ett mycket besynnerligt narrativ i många västerländska medier, där Bo Xilai beskrevs som den karismatiske, yngre politiska stjärnan, som utmanövrerats av något slags grå maktelit inom partiet för att han hotade att bli för populär.

Sanningen är att Bo Xilai representerade den mest reaktionära och blodbesudlade delen av kommunistpartiet. Han hade skapat en känsla av kulturrevolutionstiden i Chongqing, med sin Mao-vurm och illa dolda rovlystnad mot politiska motståndare och rika affärsmän, och tillskansat sig enorma tillgångar. Hans säkra fall var väl förberett av hans motståndare, men det var helt på sin egen korruption, brottslighet och maktlystnad han föll, och hans undergång representerar, om något, ett framsteg för de aningen mer liberala krafterna inom partiet.

Gu Kailai och Bo Xilai (Foto: New Epoch Weekly Photo Archive)

Något som det talats häpnadsväckande tyst om i sammanhanget är Bo, Gu och Wangs misstänkta inblandning i än mer avskyvärda brott, nämligen försäljning av organ och kroppar från samvetsfångar, främst Falun Gong-utövare, till transplantationsmarknaden och de "plastinationsfabriker" som framställer utställningsföremål av mänskliga kroppar. Dessa utställningar turnerar världen över, och organen sitter i sannolikt ovetande mottagares kroppar. Denna hantering har dock börjat uppmärksammas mer, bland annat i USA. Kanske blir 2013 året som även det svenska politiska och journalistiska etablissemanget börjar granska detta?

Om den nya ledning som valdes i november kommer att innebära att Kina förs i en för kineserna och världen mer gynnsam riktning under det kommande året återstår att se. För kineserna själva blir det dock allt tydligare att kommunistpartiet inte är något alternativ, och att det omöjligen kan reformera sig självt. Under året har tendensen med allt mer orädd och ilsken frispråkighet på internet efter varje ny skandal fortsatt, liksom social oro och upplopp.

I de tibetanska områdena, där folkets desperation över det kulturella folkmord det Kinesiska kommunistpartiet utsätter dem för, har fortsatt att manifestera sig i de mest tragiska former – att människor sätter eld på sig själva i protest – ser man i alla fall kommunistpartiets rätta ansikte, som västvärlden helst tycks vilja glömma: Det nakna förtryckets.

Oavsett vilka intriger och vändningar regimen kommer att erfara under 2013, eller om utrikesfrågor, som exempelvis det internationella skådespelet kring territoriekonflikterna med Japan, fortsätter att trappas upp och skapa rubriker, förändras inte detta faktum.



 

   Mer i detta ämne